Jaha, då var första duggan i livet skriven. Gick väl fint, med tanke på att jag fick mina makenaik-böcker igår.. Satt och räknade hela kvällen men hann ju inte gå igenom allt som jag borde. Det var 2 uppgifter på duggan, den första var aslätt eftersom det bara var sådana uppgifter jag räknat. Den andra var svår, chansade rätt mycket, men hade en liten aning iallafall. Får hoppas hon rättar snällt. Om man klarar duggan får man 1 poäng tillgodo på tentan, som man kan ha typ 35 poäng på. Så 1 poäng känns inte som en jätteförlust om jag nu skulle faila.

Tycker det är kass att lägga en dugga såhär tidigt.. Jag beställde ändå mina böcker första dagen på kursen, och det är skitmånga som inte ens fått sina böcker ännu.. Lätt att plugga då?

 

Mitt matteprojekt är även det färdigt, mer eller mindre och ska lämnas in imorn. Har även seminarie imorn, tills vi ska ha räknat typ 40 uppgifter. Vilket jag redan gjort! Räknade dom redan för typ 4 dagar sen. (Shit, Hillevi är inte ute i sista sekunden med ett skolarbete? Är jag sjuk eller håller helvetet på att frysa till is?!)

 

Att må småkass har sina fördelar. Har märkt att jag mår bättre när jag koncentrerar mig på skolarbetet, vilket är skitbra! Sen har jag tröttnat på alla spel jag har på datorn, vilket är bra ur pluggsynvinkel och indirekt då må-bra-synvinkel för tillfället. Annars hade jag nog prioriterat spel över skolarbete haha. Eller inte prioriterat.. Omedvetet valt!

 

Inspirationen flödar på alla plan. Skriver som en dåre, och gör musik som en dåre, pluggar som en dåre.

Jag känner mig så nöjd med mig själv just nu, eftersom jag ikväll kan festa järnet på kåren med mina jönköpingsvänner UTAN att ha dåligt samvete!

 

Annars då? Jag lever. Mer än så är det väl inte. Tar en dag i sänder, och hoppas på det bästa. Nu ska jag kolla på ett avsnitt av "into the west" och göra köttbullar och makaroner. Som jag förövrigt ätit 3 dagar i rad! Men jag klagar inte.. Haft 0 matlust senaste månaden.. Rasat helt cepe i vikt. (Som om jag inte var tillräckligt smal innan.. allt det här hände) Bra att jag får i mig nåt överhuvudtaget. Ligger nu "stadigt" på 55 kg. Men har bestämt mig för att börja träna nu, så kommer nog gå upp litegrann förhoppningsvis :) Och ja, jag är nöjd med min kropp, men jag vet rent erfarenhetsmässigt att jag mår mycket bättre psykiskt om jag tränar! (och fysiskt med såklart)

 

I helgen är det sommarphest som gäller i Ronneby. Då jävlar ska det spelas volleyboll och drickas pina colada i 1 meter snö! Kommer bli epic. Snart är det hjärtslaget med, och avtackningsfest för sexkronor :) Mycket  på G, men det är så det ska vara! Ah well.. Köttbullar var det! Laters.

Jag kommer nog aldrig att förstå mig på människor..

Iallafall inte endel av dem.

I ärlighetens namn - troligtvis aldrig de flesta.

Inte ens mig själv kan jag förstå. Varför kan jag inte bara ge upp..?

 

"Ibland är styrka inte att hålla sig fastklamrad vid något så länge man kan, ibland är styrka att släppa taget."

Jag vägrar tro på det!

Bara för att jag släpper taget på vagnen som kanske för tillfället släpar fram mig på marken, betyder det inte att jag inte fortfarande har samma mål som förut? Mitt hjärta kommer fortfarande slå för det som betyder något, oavsett om jag krampaktigt försöker hålla mig kvar eller inte! Det kanske inte kommer att göra lika ont längre om jag släpper, men mitt mål kommer jag aldrig nå.. Min slutdestination kommer jag aldrig se.. Mina förhoppningar och önskningar grusas, och det enda som är kvar är ärr från en väldigt skakig resa. Ärr - helt i onödan.

Den dagen då jag slutar hoppas och slutar att försöka.. Den dagen kommer jag inte att kalla mig själv stark.

Det är dagen då jag slutar jaga efter det mitt hjärta och min själ skriker efter.

Det är dagen då jag förlorar.

Det är dagen då jag förråder mig själv.

Och om man inte är ärlig mot sig själv, då fylls man av ett svart hål som tillslut är så stort att det slukar hela din själ.. Men det vet du redan.

Känns som om hela mitt hjärta och min själ redan är fyllt med sår - det finns inte plats för mer smärta. Du kan inte göra det värre nu. Du kan inte förstöra något ännu mer, som redan är förstört.

Det enda du kan göra, är att reparera det.

Än är det inte försent.. Jag klarar mer än du tror.

Det är lustigt hur livet aldrig blir som man tänker sig.. Hur man aldrig gör vad man säger att man ska göra, hur man aldrig känner så man egentligen vill känna.

 

Ta kvällen som exempel; skulle sitta hemma och dega framför datorn. Istället hamnade jag hemma hos John och kollade på 2 filmer. Efter det skulle jag hem, men inte heller där blev det som planerat, för då ringde Molina och jag hamnade på PM istället. Sen när jag väl kom hem och egentligen var aptrött och skulle sova - nej, då sätter jag på en film istället. När filmen var slut tänkte jag att NU ska jag sova, men inte det heller.. För nu sitter jag här och babblar strunt som vanligt. Och nu menar jag inte att kvällen blev dålig på nåt sätt, snarare tvärtom! Vill bara just exemplifiera hur jag menar att ingenting någonsin blir som man tänkt sig - på gott och ont såklart.

 

Poängen är att det knappast spelar någon roll vad vi sätter upp för mål i våra liv, eller tänker för oss själva hur och när och var alla olika stadier i våra liv ska uppnås. Inte fan hade jag planerat att plugga tills jag är 30 iallafall. När jag är 28, skulle jag ha hus och barn och hela kitet. Fuck that, det kommer liksom inte hända.. Inte för att jag bryr mig om det nu - vill ännu en gång bara klargöra hur det aldrig blir som man en gång faktiskt tänkt sig. Det är bara komiskt, eftersom jag verkligen trodde att det skulle vara så när jag var typ 17. Det var så jävla lång tid tills 28, och nu är det bara 3 år kvar. Wtf liksom?

 

Spelar ingen roll vad vi tror oss veta om en dag som är.. Låt oss säga t.ex. 125 dagar bort. För det kommer till 99,9%s chans inte bli det vi tror. Inte det vi hoppas på. Inte det vi planerat. Inte ens det som verkar mest sannolikt nu för tillfället kommer hända. Det kommer garanterat vara något helt annat. Så varför bry sig? Livet mindfuckar oss alla genom att få oss att tro att vi har något att säga till om, medan vi inte har ett SKIT att säga. Det spelar ingen roll vad man tänker eller gör, för det dyker alltid upp omständigheter emellan som fuckar upp allt.

 

Ett jobb skulle t.ex. bara kunna dyka upp (osannolikt jag vet, men ändå) och kännas perfekt för en, men tro fan att omständigheterna då gör att man inte kan ta jobbet?

Eller anta att man helt plötsligt får för sig att testa nåt nytt. Ett nytt intresse, en ny sport eller whatever. Tro fan att du ramlar och bryter benet då?

Eller om du kanske träffar THE ONE, tro fan att det finns omständigheter som gör att man inte kan vara med personen då?

 

Så har det iallafall alltid hittils varit i mitt liv känns det som. Inte alltid, men oftast. You get what I mean? Vafan ska jag låtsas bry mig om livet när livet självt verkar ha bundit fast mig i ena foten i ett snöre, med andra änden i en dragkrok på en buss som kör 340 km/h? (Har bussar dragkrokar?)

Jag ska fan behandla livet som det behandlar mig! Respektlöst, hårt och som om det vore meningslöst. Sen ska jag bara supa skallen av mig, sparka livet i pungen och sen när jag ligger där på min dödsbädd p.g.a. dålig lever när jag är 30, då vet jag fan att jag haft roligt under tiden iallafall, och då ska jag skratta döden i ansiktet med glädje! (30 är "kanske" en överdrift, men ni hänger med på kontentan här hoppas jag)

 

Man har fan inget att säga till om när det kommer till livet, så jag ska hålla käften. Jag ska inte tänka på framtiden, för det är ju det lättaste valet att göra? Och SJÄVKLART är väl alltid det lättaste valet det rätta, eller? (Ironi, för er som inte förstod det) Jag ska bara leva nu, och skita i vad som händer nu eller om ett halvår eller fan vet när. Sen får livet playa mig bäst fan det vill, det skiter jag i. Jag vet iallafall att om något är meningen att vara, så kommer det bli så också, förr eller senare. Sen att spekulera i när, hur, var är fullständigt meningslöst. Som sagt, ska hålla truten, livet gör vafan det vill med en. Men jag antar att det är det som är "charmen" med livet.

 

Och nu kommer jag säkert få massa skit liknande "blabla, klart man ska bry sig om livet, man har alltid ett val". Klart fan man har ett val! Är ingen pessimist här inte! (hehe) Jag har gjort mina val hittils, och tänker fortsätta med det. Det är just vägen fram till nästa val som man inte har nån kontroll över.

 

Fan vilket argt och innerligt bittert inlägg detta blev. Var kolugn när jag började skriva.. Men det var skönt att få denhär skiten ur sig, nu mår jag bättre. Skyller mina aggressioner på att facebook har cepat sönder hela dagen. (sämsta ursäkten)

Den som räknar alla svordomar och kommenterar detta inlägget får en kaka! Sen tycker jag att ni ska beundra min nya fina header här på bloggen! Den är Epic, och jag slet jävulen för att få den bra.

 

Säger som en vis man en gång sa:

It is possible to commit no errors and still lose. That is not a weakness. That is life.

Peace out.

Vill kommentera mitt föregående inlägg.

Var full och lite emo. (Ja, varför kan ni ju läsa själva)

Vill bara klargöra att jag har så jävla mycket goda vänner här i Karlskrona (med omnejd) som jag VET alltid kommer ställa upp för mig. Jag känner mig inte ensam, och om jag gör det vid något tillfälle tänker jag alltid på er <3 Alla aspar, sexkronor, ROSTare och alla andra jag lärt känna under min studenttid här. Det har verkligen varit den bästa tiden i mitt liv.

Tack <3 :)

 

Pratade med NW idag med på kåren med, fyfan va du är bra och fyfan va vi bara ska äga alla våra problem! Vi ska ha så jävla skoj! :))

 

Har förövrigt fått bästa komplimangen i mitt liv ikväll av 3 små nollor.. Det värmer som fan!! :) Eller well.. näst bästa får det blir, men ändå! Inte illa pinkat av små nollor ;)

 

Nästa aspmöte blir det SOLO!!!!!!!! Godnatt :)

 

It always protects, always trusts, always hopes, always perseveres.

Love never fails.

 

Det är verkligen såhär det är. Trots att jag är stark motståndare till den mesta religion, så är de flesta religioners tankar goda i teorin. Synd att de inte fungerar i praktiken.

Texten är tagen från Korintierbrevet i Bibeln. (Ja, jag har läst den, tro det eller ej. Anledningen till det är att jag anser att man inte ska uttala sig om saker man egentligen inte har en aning om.)

 

Jag vet inte. Jag är är så ensam här.. Och allt är jävla upp och ner, på alla jävla plan. Jag saknar Hampus.. Min bästa vän någonsin. Varför skulle du flytta till Lund? Jag känner mig som en sån jävla svikare som inte kom in där. Jag lämnade dig där när du mådde som sämst.. Jag är sämst. Jag skulle verkligen behöva prata med dig nu..  Och  du är där, och jag är här. Alla bara lämnar mig.. Jag skulle behöva lite Will Ferrell-filmer och pizza pazza just nu. Och dig :(

 

Allt är bara upp och nervänt. Jag vet varken in eller ut.. Allt är bara.. Blä.

 

 

"It is not easily angered, it keeps no record of wrongs.
Love does not delight in evil, but rejoices with the truth."

Sanning. DET är kärlek. It keeps no record of wrongs..

Då var man hemma från kåren då. Klockan är halv 5. Var ansvarig ikväll för nolleaktiviteterna så har varit nykter, men måste säga att jag "ändå" haft väldigt skojigt.  Kände mig rätt pepp på det mesta så stannade kvar och hjälpte till och städa efter med, vilket också var trevligt. Det är intressant hur bra folk kan göra så tråkiga saker så mycket roligare :)

 

Själva nollningen tycker jag att vi lyckats bra med hittils. Visst, vissa småfel här och där men det hade ju varit konstigt annars. Lite brist i kommunikation o.s.v. men det är ju bra att vi lär oss nu, så de som sedan blir sexmästerister vet vad man ska tänka på och så. Sen känner jag med att den "värsta" dagen är över. Denna dagen är den då mest har kunnat gå åt helvete. Så mycket ska ha klaffat o.s.v.. Och ändå har vi fixat det förhållandevis bra! Imorn och övermorn kommer bli lättare har jag en känsla av.

 

Fick förövrigt lite fyllesamtal från Zahz ikväll vilket var trevligt! Nästnästa torsdag då jävlar smäller det. Antingen här eller i Jönköping. Mission APNITAD kommer genomföras. Undrar hur Jönköping hade känts nu. Asmånga människor, men troligtvis sjukt tomt. Får fylla hålet med sprit, det blir nog bra! :) -_- Blä.

 

 

Dagens filosofiska del: (om nu någon skulle vara intresserad av det)

 

Stod och funderade på en grej när jag var på kåren. Det är så intressant att se hur folk agerar gentemot varandra när de är fulla i jämförelse när de inte är det. varför är det så mycket lättare att visa någon uppskattning genom en kram eller ett "Du är så bra" när man är full? Är inte det ganska deprimerande egentligen..

 

Vi människor är så bra på att bygga upp skal och fasader. Mest för att skydda oss själva från att bli sårade - vilket jag kan förstå. Men med dessa fasader och skyddsbarriärer låser inte bara ute "inkräktare", utan vi låser även in oss själva lite grann på samma gång. När man sedan blir full och murarna försvinner så blir du inte bara mer sårbar, du blir också mer kärleksfull gentemot andra.

 

Beror det på att man är rädd för hur andra ska reagera när man säger nåt bra eller ger en komplimang? Är man rädd att något ska misstolkas? Vi borde inte vara så rädda för att tycka om varandra. Hur kan ett snällt ord misstolkas egentligen? Jag kan förstå hur något halvtaskigt kan misstolkas, men något fint och snällt? Nej. Personligen är det något jag kännt senaste tiden, hur viktigt det är för min egen skull att berömma andra när de gör något bra. Självklart gör jag det ju för att de ska bli glada och peppade också. Men det är verkligen så - att så man behandlar andra blir man behandlad själv. Det studsar liksom tillbaks. Och jag känner också att det är lättare att ge någon beröm som man själv "brukar" få beröm av.

 

Någon måste ju börja.. Jag vet själv hur sjukt glad jag kan bli av bara minsta lilla "Du gjorde dittan bra" eller "fyfan va bra du var där" blabla. Ja, ni fattar. Och så måste ju alla känna. Därför försöker säger jag alltid till en person när de gjort något bra, även om det bara var nåt litet. Så lite kan göra sjukt mycket. Jag har fått endel komplimanger angående vad jag gjort idag, som jag själv vet att jag lätt kan leva på resten av veckan iallafall :)

 

Vi borde sluta vara så rädda alltid. För att bli dissade, misstolkade, vad vet jag? Att "erkänna" att någon annan är bra är något vi borde göra dagligen. Bara för att någon annan är bra betyder inte det att du själv är sämre. Ett snällt ord kan göra någons dag. Iallafall är det så för mig.

 

Vi borde bara riva iallafall en liten, liten del av våra skyddsmurar. Säger inte att vi ska riva ner hela skiten. Men som jag sa - att samtidigt som man skyddar sig själv där inne, stänger man samtidigt in sig själv. Skyddsbunkern blir fängelset. Och så ska det ju inte vara.

 

Ja, ifall nu någon orkade läsa ända hit. Och ja, sånt här kan jag stå och fundera över på en helt vanlig kårkväll. (Ja, jag vet att jag är sjuk i huvudet. Konstaterat sen länge.)

 

Nu är klockan 5.. Kanske dags att försöka sova. Ska trots allt vara på G igen om 12 timmar. Godnatt.

Alkoholens avtagande lyckorus flödar ännu genom mina blodkärl

Hur vacker en morgondag än må vara,

spelar det ingen roll, sålänge du inte vågar öppna ögonen

När allt är borta, blir jag ensam igen

Och rädslan och längtan letar sig sakta tillbaks

Mitt hjärta fylls åter igen av det blod som tvingar mitt hjärta att slå

I mina ådror rinner bara minnen kvar

Och jag önskar mitt älskade, bedövande rus tillbaks

Emot min vilja pumpar det genom mitt hjärta

Karmosinfärgat blod

Otroligt smärtsamt

Men befriande underbart

Det behövs en drastisk förändring, jag känner det. Detta funkar inte.

 

I torsdags skrev jag tenta i maskinteknisk introduktionskurs som jag fick 5:a på. Grattis till mig.

I torsdags var det också en trevlig fest.. De 10 minuterna jag kommer ihåg var trevliga iallafall.

I fredags var det mer trevligt. Då pratade jag med trevliga människor. Blev lite mycket på slutet dock.

Igår var mest trevligt faktiskt. Sjukt otippat, men jag antar att godis och film och bra prat alltid går hem. Haha, medicinboll.

Idag ska jag spela gitarr (otippat) och gå på ett möte.

Det var min vecka det. Låter dagarna passera och försöker att inte känna något.

 

Imorn börjar skolan. Ska läsa mekanik, och jag tror faktiskt det kommer bli roligt. Och på fredag börjar matten igen.

Emellan det blir det mininollning, så kommer garanterat ha att göra saker. Det är bra.

 

Ett sprucket jävla hallelujah

Faller.

 

Ner i hålet, vars botten som jag till en början trodde hade nåt mjukt och skönt att landa på. Men life strikes again. Som jag sa; Man tror man är i botten, men det kan alltid bli värre.

 

Snart får du iallafall höra mig sjunga, och alla sånger handlar om dig.

 

Jag gav dig mitt allt.

Ett svart hål.

 

Jag faller. Det är ett djupt jävla hål. Och inte alls som i Alice i underlandet. Detta hål har inga klockor och flytande möbler. Bara svarta väggar. Det är så svart att jag egentligen inte kan urskilja dem. Det kanske bara är ett tomrum jag faller i. Ibland går det långsamt och ibland, ytterst sällan svävar jag till och med lite uppåt.

 

Jag sitter på en pall i köket och skakar och försöker fokusera på en liten plastbit som fastnat på ett handtag. Jag lyckas lura mitt huvud att tänka på det ett tag. Sen kommer det tillbaka, och jag faller på nytt neråt. Vad finns på botten? Så många gånger jag trott att bottnen varit nådd, men tydligen inte. Det bara fortsätter och fortsätter. Men man har ju bara sina egna erfarenheter och känslor att jämföra med, så kanske inte så konstigt att man tror det varje gång man mår dåligt.

 

Jag är tom på känslor, samtidigt som jag nästan spricker med dem. Jag vet inte vad jag ska göra med dom. Jag har inget medie att leva ut dem på. Det är så smärtsamt att längta. Det är lika smärtsamt att glömma. Men den största tortyren av dem alla är att inte veta vilket av dem man ska göra.

 

Men jag vägrar att glömma. Mitt huvud tillåter mig inte att glömma. Varken min kropp eller själ VILL glömma. Jag lever hellre med smärtan. Det kommer bli bra snart. Ju närmre botten jag kommer, ju jobbigare kommer det att bli. Men jag vet att när jag landat igen kommer det kännas bra. Jag ska kämpa! Jag ska aldrig ge upp. Det betyder för mycket för mig. Du betyder för mycket för mig.

Du ser på mig. Jag försöker lista ut vad du tänker på. Ditt ansikte är lika uttryckslöst som en kall bergvägg. Men under den frusna ytan vet jag att det bubblar och virvlar omkring. Du har lika många tankar i huvudet som en virvlande älv. Lika många tankar som det finns stjärnor på stjärnhimlen. Dina lugna ögon är helt stilla, fästa på mitt ansikte. Dina läppar helt uttryckslösa, dina andetag är långsamma och trygga. Jag kan känna hur din varma andedräkt slår mot mitt ansikte, liksom vågor som slår mot en strand. Jag andas in och blundar. Jag rör dina läppar med mina fingrar och jag känner hur dina andetag blir djupare. För en sekund ville jag blunda och koncentrera mig för att få tiden att stanna - bara några få sekunder. Men lika snabbt som jag stängt dem öppnar jag dem på nytt. 

Din kind är varm och len mot min handflata. Mina fingertoppar rör sig över din panna, ner över dina ögonbryn och slutligen ner mot dina läppar igen. Ritar kartor. Jag kan inte få nog av ditt ansikte. Så hårt och hemligt, men ändå så betryggande och välkomnande. Att blinka är slöseri med tid, att blunda vore en synd. Jag är så trött, men din blick har en underlig kraft som gör mina ögon klarvakna. Eller så är jag bara nyfiken. Vad tänker du på när du ser mig?

Du är så lugn att jag nästan blir stressad. Tanken slår mig att du kanske funderar på samma sak som jag. Eller så är det bara virvlar där inne, ett oändligt hav av slumpmässiga tankar. Och jag råkar bara vara en tjej som ligger i ditt blickfång för tillfället. Det pågår ett inre krig i mitt huvud, jag vill veta vad du tänker. Tankarna rusar i mitt huvud och jag tappar fullständigt greppet. Men just då, när jag är som mest förvirrad - ler du åt mig. Bara så lite så att man knappt märker. Så lite, att bara jag skulle kunna se. Du ler med ögonen, och jag vet att du tänker på mig. Din hand runt min midja trycker mig närmre dig och jag känner hur varm din kropp är. Jag ryser till av välbehag och ler mot dig. Våra ben snirklar ihop oss så att vi aldrig lossnar igen. Din hand fumlar runt med mitt hår och dina andetag känns ännu tyngre än förut. Det enda jag vill är att vara så nära dig som möjligt och jag andas in dina andetag. Du luktar underbart, du luktar du. Jag vet att du kommer kyssa mig, jag vet hur din för tillfället hårtrasslande hand kommer föra mitt huvud närmre ditt så våra nästippar rör varandra, och tillslut våra läppar. Åh, de läpparna. De ögonen. Någon lade ner lite extra tid när de gjorde dig, det är jag säker på. Du är så vacker när du ligger där bredvid mig.

Du har några hårslingor som hänger ner över din ena kind. Det är lockande att ta bort dem, men jag är rädd att jag ska förstöra något. Varför ska jag ändra på något som redan är perfekt? Jag lovar mig själv att jag aldrig ska glömma bilden av dig i detta ögonblicket. Jag försöker med mina fingrar memorera varenda drag i ditt ansikte, varenda linje och alla dalar. Etsa in det i mitt minne förevigt. Du ser på mig med den där luriga blicken som du vet att jag är så nyfiken på och tusen tankar flyger genom mitt huvud.

Sen kysser du mig. Alla tankar försvinner ur mitt huvud och ersätts med rusande blod. För ett försvinnande kort ögonblick ser jag himlen, haven, bergen - allt på en gång. Jag ser mig själv, och jag ser dig. Du får mig. Allt är så enkelt, jag lovar. Du får mig. Det enda som spelar någon roll just nu, är du. Våra tungor leker med varandra och våra händer trevar hastigt efter bar hud. Jag får plötsligt en brinnande känsla i bröstet. En oförklarlig, djupt molande, bultande känsla. Det känns helt underbart och jag kysser dig ännu intensivare, för jag vill aldrig att den känslan ska försvinna. Var jag än är, så är jag inte kvar på jorden. Stanna tiden, snälla. Jag är hopplöst oåterkallerligt förälskad i dig.