Ett svart hål.

Jag faller. Det är ett djupt jävla hål. Och inte alls som i Alice i underlandet. Detta hål har inga klockor och flytande möbler. Bara svarta väggar. Det är så svart att jag egentligen inte kan urskilja dem. Det kanske bara är ett tomrum jag faller i. Ibland går det långsamt och ibland, ytterst sällan svävar jag till och med lite uppåt.

Jag sitter på en pall i köket och skakar och försöker fokusera på en liten plastbit som fastnat på ett handtag. Jag lyckas lura mitt huvud att tänka på det ett tag. Sen kommer det tillbaka, och jag faller på nytt neråt. Vad finns på botten? Så många gånger jag trott att bottnen varit nådd, men tydligen inte. Det bara fortsätter och fortsätter. Men man har ju bara sina egna erfarenheter och känslor att jämföra med, så kanske inte så konstigt att man tror det varje gång man mår dåligt.

Jag är tom på känslor, samtidigt som jag nästan spricker med dem. Jag vet inte vad jag ska göra med dom. Jag har inget medie att leva ut dem på. Det är så smärtsamt att längta. Det är lika smärtsamt att glömma. Men den största tortyren av dem alla är att inte veta vilket av dem man ska göra.

Men jag vägrar att glömma. Mitt huvud tillåter mig inte att glömma. Varken min kropp eller själ VILL glömma. Jag lever hellre med smärtan. Det kommer bli bra snart. Ju närmre botten jag kommer, ju jobbigare kommer det att bli. Men jag vet att när jag landat igen kommer det kännas bra. Jag ska kämpa! Jag ska aldrig ge upp. Det betyder för mycket för mig. Du betyder för mycket för mig.