25/12-11
Hittade ett brev som jag skrev till mig själv när jag var 17-18 år.. Brevet var till 25-åriga jag. Hade helt glömt bort att jag skrivit det så det var en intressant läsning.. What can I say. Livet blev inte som jag lovade mig själv då. Och nu sitter jag här och stirrar på den blinkande markören på skärmen och vet inte riktigt vad jag mer ska säga om saken.. blink.. blink.. blink..
Fick i uppdrag att städa ur mitt rum hos mamma och det var då jag hittade brevet. Bland massa annat "skoj", saker från gamla pojkvänner och liknande. Det är helt bortom min förståelse hur jag fortfarande kan få en fet klump i magen av snart 10 år gamla saker.. Har en låda här hemma där jag för länge sen stoppade ner grejer som jag associerade med min första riktiga pojkvän. Brev, kort, gosedjur etc. Det var efter att det hade tagit slut och jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag inte kunde ha sakerna framme utan att bryta ihop mer eller mindre. Har inte kunnat titta i den lådan någongång efter det utan att känna ett starkt obehag. Men nu tänkte jag att jag skulle ge det ett nytt försök. Det gick ganska bra.. Tittade på bilder från vår "semester" i utomlandet bl.a. och läste lite gamla brev. Jag tänkte mest på de bra och roliga sakerna vi upplevde tillsammans.. Visst, det drog lite i obehagsnerven men det kommer det nog alltid att göra tror jag.. Nu kanske ni tror att jag tycker det är obehagligt att se på sånt här för att förhållandet var dåligt eller något. Det var det inte. Det var en jättesnäll kille och vi hade det jättebra.. Det var väl snarare jag som var dum i huvudet emellanåt av oss två - därav obehaget. Iallafall - jag tittade igenom grejerna och i botten av lådan låg en sånhär pappersbrevgrej som man får framkallade kort i. När jag öppnade den fann jag massa bilder på honom och mig och en handskriven lapp som jag inte sett innan.. "Glöm mig aldrig..." stod det på den. Då brast det något inom mig..
Jag kommer aldrig glömma.. Oavsett om jag vill eller ej.. Aldrig någonsin.
Tänk om man visste då, det man vet nu.. Om jag ser tillbaka på mitt liv så inser jag ganska snabbt att jag är en mästare på att göra misstag. Iallafall känns det så. Kanske för att det helt enkelt är så, eller för att det är sina egna misstag som är lättast att minnas.. Jag kommer alltid på mig själv med att predika för människor som mår dåligt över sina misstag att sålänge man lär sig något av sina misstag så är det inte misstag i samma kategori eller vad man ska säga.. Det ligger ju lite bakom det tycker jag, för sålänge man tagit lärdom av en dålig upplevelse så har man ju iallafall lärt sig något och förhoppningsvis försätter man sig inte i samma situation flera gånger. Well, man ska ju leva som man lär heter det.. Jag kan väl erkänna att jag har gjort vissa misstag i livet fler än en gång. Och efter varje gång säger jag till mig själv att jag lärt mig något och att det inte kommer hända igen. Men det som jag VERKLIGEN lärt mig.. Det är att man inte kan säga så. För ingen situation är den andra lik och att säga att man aldrig kommer göra om ett misstag är egentligen bara dumt och orealistiskt. Man är bara människa..
Nu låter det kanske som om jag försöker säga att jag inte har lärt mig ett skit av mina misstag jag gjort i livet och att man inte ska ha några förväntningar på sitt eget beteende. Jag har lärt mig oerhört många saker! Det jag menar är bara att man inte ska förvänta sig mirakel av sig själv, eller andra.. Alla gör misstag, oavsett vart i livet man är. Och oavsett om man kanske gjort samma misstag tidigare.. eller inte.
Misstag gör alla, så det kan jag ändå (ish) leva med. Men det finns en sak hos mig själv som jag inte uppskattar det minsta.. Att jag är en mästare på att göra misstag, visst. Så känner nog många om sig själva.. Men det finns en annan sak som jag är "bättre" på. Jag säger så ofta till mig själv när jag tar ett beslut att "nu ska jag stå fast vid detta oavsett vad som händer i framtiden". Men det är så hemskt många gånger som jag ångrar mig sen.. Kanske en dag efter, en vecka.. Ett år efter. Vad gör man åt det? Jag vet inte.. En självklar lösning är ju såklart att inte ta beslut om man inte är säker. Problemet är bara det att om jag inte tar ett beslut så kan jag gå och grubbla på hur jag ska göra i all evighet, och då tar någon annan beslutet åt dig till slut. Det slutar ofta med att jag tar ett beslut och intalar mig att jag måste leva med det sen. Ibland är det rätt beslut.. Men ytterst sällan. Oftast är det något jag ångrar senare..
Det var mer när jag var yngre, så jag antar att det iallafall går åt "rätt håll". Nu är det mer småsaker.. Men.. Det finns dock en sak som gnager.. En sak jag ångrar, som jag tänker på varje dag. Som inte går att glömma. Tänker inte skriva ner här vad det är, för det är min hemlighet och jag ser ingen anledning till att någon annan ska veta om den. Det är inte en specifik "sak", utan mer ett händelseförlopp som tog en väg som jag inte ville. Det växer inom mig.. :/ Oron.. Har känts fel ändå sen det "hände" - en känsla som jag trodde skulle försvinna.. Men den försvann aldrig. Och jag inser mer och mer för varje dag att det verkligen blev fel.. Inser mer och mer att jag troligen får lära mig leva med den känslan också.. :/
Men men.. What to do. Funderar just nu att inte ens publicera denna posten då den blev ganska personlig. Men.. Vem bryr sig? Alla har väl problem och gör misstag.. Och alla är väl besökta av Ågren. Skillnaden ligger väl kanske i vilka som är tillräckligt avtrubbade så att de klarar av att dela sitt skräp med "resten av världen" utan att bry sig.. I guess. (Usch va deprimerande det lät.. Heh.)
24/12-11
Läste igenom de senaste inläggen jag skrivit.. Inte blivit så många här på bloggen för jag vet inte ens om någon läser längre. Kom fram till att 95% av allt jag skriver här handlar om samma sak.. Men det är väl så det är - man skriver om det som "tynger" en mest, med förhoppningen om att man gör sig av med lite av lasten när tankarna fastnar på "papper". En ganska tom förhoppning skulle jag vilja påstå, då det inte stämmer.
Ja, jag är cynisk. Jag är bitter! Jag tycker inte om människor och jag skyller mina känslor på naturens lagar i brist på annat! .. Jag kanske bara inte vill erkänna.. att jag innerst inne tror på att hjärtat slår hjärnan. I vilken fight som helst.
Jag har alltid sagt att det hjälper mig att skriva ner saker för det känns bättre efteråt, och det stämmer givetvis. Men har kommit på att det inte alls är själva skrivandet som gör att det känns bättre. Ofta när jag skriver dikter och skit är jag ganska känslofylld och gråter ofta. (och eftersom inte nån läser här så är det skitsamma om jag framstår som en whinig liten fjant som sitter och gråter och skriver dikter) Har läst att när man gråter så gör man sig av med dåliga hormoner som gör att man mår dåligt ovh att man därför kan känna ett tillfälligt "gladhetsrus" efter man gråtit. Stämmer säkert. Men skitsamma, placebo eller ej - skitet fungerar.
Men det jag ville komma fram till med detta utlägg om gråtande är att allt är kemi. Kärlek, sorg, smärta, depression.. Känslor och stämningslägen. Allt är kemiska substanser i hjärnan som gör att det känns i kroppen på ett speciellt vis. Hur fancy är det egentligen? Folk pratar om hur magiskt det är att känna hir och dit, hur underbart dittan och dattan är. Det är bara bullshit, inse fakta istället. Vi är alla vandrande köttbitar som efter år av evolution råkat bli medvetna om oss själva. Det är inget magiskt med känslor överhuvudtaget. Det är bara hjärnan som utav outgrundliga skäl utsöndrar ett hormon (eller vad det nu är) som gör att du t.ex. känner dig kär.
Man kan ju kanske fråga sig varför hjärnan beter sig som den gör mot vissa människor och mot andra gör den ingenting? Ja, det kan inte jag svara på. Jag påstår att detta är helt slumpmässigt. Den person du blir kär i har egentligen ingenting att göra med vad du gillar eller inte gillar hos en person. (eller ja, det du TROR att du gillar.. Det är ju egentligen bara hjärnan som lurat i dig att du har en egen vilja och att det är du själv som kommit fram till vad du tycker om och inte.) Hjärnan bara bestämmer sig för att släppa lös lite kärleksämnen i kroppen, så vips är du kär.
Man har fan ingenting att säga till om när det gäller känslor, de bara är där. Oavsett om du vill eller inte, och hjärnan gör vafan den vill, med eller utan ditt medgivande. Tänk vad lätt allt skulle vara om man bara kunde kontrollera de där kemiska substanserna själv. Stänga av och sätta på känslor.. Vilken grej.
Men ja.. Trots att alla känslor är kemi, så är det ju ändå något annat som gör att du träffar just den där personen, på just det där tillfället då du råkar vara på samma plats. Det är inte kemi - det är något annat. Jag skulle kunna vara väldigt tråkig och säga att det är slumpen. Men då skulle jag framstå som en mer cynisk och kallhjärtad människa än vad jag egentligen är.
Jag står för faktumet att jag är cynisk, att jag hatar människor och att jag ibland skulle vilja slippa känslor helt. Som nu ungefär.. Det är anledningen till att jag skrivit allt det här. Jag försöker skylla ifrån mig - skylla mina känslor på naturens lagar. Och även om jag är medveten om de kemiska substanserna som rullar runt i huvudet så kan jag inte - hur mycket jag än vill - avfärda känslor som enbart abstrakta substanser. Känslor är så mycket mer..
Att du träffar någon av en tillfällighet kan vara tur. Men det kan vara ödet också. Att blir kär i någon kan vara något som bara händer slumpmässigt, det är konstaterat. Men det är du själv som väljer att träffa personen bara en gång till, det är du som väljer att bli en vän, det är du som tar steget som gör att det övergår till något djupare. Även om de kemiska grejerna är där och pushar för "sin grej" så är det ändå du och ingen annan som gör dina aktiva val. Det har ingenting med din hjärna att göra.. Det är något som känns någon annanstans. Du kan ha känslor för någon men du kan ändå känna att det är fel.. Eller så kanske det inte finns några djupa känslor (ännu) men på något konstigt sätt kan du inte vara utan personen.. Det har inget med hjärnan att göra. Det är sådana saker du känner med hjärtat. Det är med hjärtat du gör dina val.
Ja, jag är cynisk. Jag är bitter! Jag tycker inte om människor och jag skyller mina känslor på naturens lagar i brist på annat! .. Jag kanske bara inte vill erkänna.. att jag innerst inne tror på att hjärtat slår hjärnan. I vilken fight som helst.
13/12-11
Om alla bara kunde sluta vara så jävla lyckliga hela tiden..
Vill inte höra om era graviditeter, förlovningar och annat skit.
Låt mig va.
