Det är lustigt hur livet aldrig blir som man tänker sig.. Hur man aldrig gör vad man säger att man ska göra, hur man aldrig känner så man egentligen vill känna.

Ta kvällen som exempel; skulle sitta hemma och dega framför datorn. Istället hamnade jag hemma hos John och kollade på 2 filmer. Efter det skulle jag hem, men inte heller där blev det som planerat, för då ringde Molina och jag hamnade på PM istället. Sen när jag väl kom hem och egentligen var aptrött och skulle sova - nej, då sätter jag på en film istället. När filmen var slut tänkte jag att NU ska jag sova, men inte det heller.. För nu sitter jag här och babblar strunt som vanligt. Och nu menar jag inte att kvällen blev dålig på nåt sätt, snarare tvärtom! Vill bara just exemplifiera hur jag menar att ingenting någonsin blir som man tänkt sig - på gott och ont såklart.

Poängen är att det knappast spelar någon roll vad vi sätter upp för mål i våra liv, eller tänker för oss själva hur och när och var alla olika stadier i våra liv ska uppnås. Inte fan hade jag planerat att plugga tills jag är 30 iallafall. När jag är 28, skulle jag ha hus och barn och hela kitet. Fuck that, det kommer liksom inte hända.. Inte för att jag bryr mig om det nu - vill ännu en gång bara klargöra hur det aldrig blir som man en gång faktiskt tänkt sig. Det är bara komiskt, eftersom jag verkligen trodde att det skulle vara så när jag var typ 17. Det var så jävla lång tid tills 28, och nu är det bara 3 år kvar. Wtf liksom?

Spelar ingen roll vad vi tror oss veta om en dag som är.. Låt oss säga t.ex. 125 dagar bort. För det kommer till 99,9%s chans inte bli det vi tror. Inte det vi hoppas på. Inte det vi planerat. Inte ens det som verkar mest sannolikt nu för tillfället kommer hända. Det kommer garanterat vara något helt annat. Så varför bry sig? Livet mindfuckar oss alla genom att få oss att tro att vi har något att säga till om, medan vi inte har ett SKIT att säga. Det spelar ingen roll vad man tänker eller gör, för det dyker alltid upp omständigheter emellan som fuckar upp allt.

Ett jobb skulle t.ex. bara kunna dyka upp (osannolikt jag vet, men ändå) och kännas perfekt för en, men tro fan att omständigheterna då gör att man inte kan ta jobbet?

Eller anta att man helt plötsligt får för sig att testa nåt nytt. Ett nytt intresse, en ny sport eller whatever. Tro fan att du ramlar och bryter benet då?

Eller om du kanske träffar THE ONE, tro fan att det finns omständigheter som gör att man inte kan vara med personen då?

Så har det iallafall alltid hittils varit i mitt liv känns det som. Inte alltid, men oftast. You get what I mean? Vafan ska jag låtsas bry mig om livet när livet självt verkar ha bundit fast mig i ena foten i ett snöre, med andra änden i en dragkrok på en buss som kör 340 km/h? (Har bussar dragkrokar?)

Jag ska fan behandla livet som det behandlar mig! Respektlöst, hårt och som om det vore meningslöst. Sen ska jag bara supa skallen av mig, sparka livet i pungen och sen när jag ligger där på min dödsbädd p.g.a. dålig lever när jag är 30, då vet jag fan att jag haft roligt under tiden iallafall, och då ska jag skratta döden i ansiktet med glädje! (30 är "kanske" en överdrift, men ni hänger med på kontentan här hoppas jag)

Man har fan inget att säga till om när det kommer till livet, så jag ska hålla käften. Jag ska inte tänka på framtiden, för det är ju det lättaste valet att göra? Och SJÄVKLART är väl alltid det lättaste valet det rätta, eller? (Ironi, för er som inte förstod det) Jag ska bara leva nu, och skita i vad som händer nu eller om ett halvår eller fan vet när. Sen får livet playa mig bäst fan det vill, det skiter jag i. Jag vet iallafall att om något är meningen att vara, så kommer det bli så också, förr eller senare. Sen att spekulera i när, hur, var är fullständigt meningslöst. Som sagt, ska hålla truten, livet gör vafan det vill med en. Men jag antar att det är det som är "charmen" med livet.

Och nu kommer jag säkert få massa skit liknande "blabla, klart man ska bry sig om livet, man har alltid ett val". Klart fan man har ett val! Är ingen pessimist här inte! (hehe) Jag har gjort mina val hittils, och tänker fortsätta med det. Det är just vägen fram till nästa val som man inte har nån kontroll över.

Fan vilket argt och innerligt bittert inlägg detta blev. Var kolugn när jag började skriva.. Men det var skönt att få denhär skiten ur sig, nu mår jag bättre. Skyller mina aggressioner på att facebook har cepat sönder hela dagen. (sämsta ursäkten)

Den som räknar alla svordomar och kommenterar detta inlägget får en kaka! Sen tycker jag att ni ska beundra min nya fina header här på bloggen! Den är Epic, och jag slet jävulen för att få den bra.

Säger som en vis man en gång sa:

It is possible to commit no errors and still lose. That is not a weakness. That is life.

Peace out.