14/9-10 - Lite poesi
Doubt thou the stars are fire;
Doubt that the sun doth move;
Doubt truth to be a liar;
But never doubt I love.
Kan inte sova.. Läser lite dikter istället. Denna text kommer från Hamlet - akt 2 om jag inte minns helt fel. Det var ganska länge sen jag läste Hamlet.. Borde göra det igen. Hm.
Tänk om man kunde skriva om Shakespeare. Jag gillar verkligen engelska språket från 1500-1600.. Det är riktigt vackert när man väl förstår det. Kommer ihåg när jag började intressera mig för poesi - då förstod jag ingenting av det. Men nu tycker jag det är så himla fin klang och rytm i det. Läs bara dikten i sin originalform:
Doubt thou, the Starres are fire,
Doubt, that the Sunne doth moue:
Doubt Truth to be a Lier,
But neuer Doubt, I loue.
Det är inte samma dikt. Säger inte att den första är dålig på något vis.. Den ursprungliga versionen bara känns mer.. Jag vet inte. Verklig, kanske. Det kanske är tanken att det var just de orden som Shakespeare satt och klottrade ner för sådär 400 år sen som gör att den känns så mäktig.
Har många gånger undrat varför jag fortsatte läsa poesi.. Poesi började för mig som ett tidsfördriv när jag ibland mådde dåligt och inte kunde sova. (Eller ja, att LÄSA poesi får jag säga. Har ju skrivit större delen av mitt liv) Jag vet inte varför, men oftast är det ju kärleksproblem man mår dåligt över, (iallafall jag) och mycket dikter handlar om kärlek. Jag vet inte om det kändes bättre direkt efter att jag läst lite - troligtvis inte. Men det kändes iallafall inte som om jag var ensam i världen om att må dåligt över endel saker..
Det finns så många fruktansvärt smärtsamma dikter.
Jag brukar fundera över vad författaren tänkte på när han skrev dikten.. Hur han mådde. Vem var personen som som inspirerade honom/henne till dikten? Hur slutade historien.. o.s.v.
Jag brukar också undra om mina egenupplevda smärtor kan mäta sig med de smärtor endel dikter speglar. Jag är osäker. Men vem vet.. Om 400 år kanske någon sitter som jag och läser dikter.. Fast mina dikter. Och tänker som jag gör nu. Risken är ju rätt liten, men tanken är fin iallafall.. Drömmar har vi alla.
Nu måste jag försöka sova. Avslutar dagens inlägg med en av mina absoluta favoritdikter från en av mina favoritförfattare. En av få dikter som jag faktiskt fortfarande kan ligga och fundera över ibland när jag inte kan sova :) Enjoy.
A dream within a dream
Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow-
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.
I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand-
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep- while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream?
Edgar Allan Poe
10/9-10 - In your arms
In a misty vale,
near a cold, blue stream.
with a clear view.
In a forest filled with lights,
of autumn red and yellow.
And in your arms -
or nowhere at all.
/H
7/9-10 - Mjeep
Känslor, vilket.. påhitt.
Vilka känslor är äkta och vilka är det inte? Oftast vet du inte förrän du satt allt på spel. Oftast vet du inte förrän "efteråt" och det är det som jag anser vara så fail med just känslor.
Känslor är oftast missanpassade.
Känslor uppstår oftast med en väldigt dålig timing relaterat till andra människors känslor.
Känslor är svåra att förklara.
Känslor kan lätt missuppfattas för andra känslor.
Inte ens personen som upplever en specifik känsla kan vara säker på vad det är för sorts känsla.
Så, hur ska man veta om en känsla är "rätt" eller "fel"?
I KNOWS, för jag är smart. Eller nåt. Eller så är följande utlägg bara massa överanalyserande flum. Om du tror det (vilket jag själv har starka aningar om att det är) och vet med dej att du inte orkar med det så kan du sluta läsa här.
Först och främst är det ju säkerligen ganska individuellt och beroende från situation till situation. Om en känsla är äkta eller ej - alltså. En intressant sak är däremot hur man (talar då från min egna point of view) kan vara halvt osäker på en känsla (d.v.s. när hjärtat säger en sak, och hjärnan säger en helt annan sak), och sedan sätta den här osäkra känslan (med tillhörande fråga) upp till prov på något vis och sedan få ut något helt annat ur ekvationen. (matematikskadad - jag vet)
En risk med att göra på detta viset är dock att du riskerar att förlora allt hopp du någonsin haft i frågan. Alla "kansken" du haft i bakhuvudet försvinner. Det behöver självklart inte bli så - om du har tur så blir allt awesome. Meeen, alla vet ju att livet inte behandlar alla med awesomeness så förvänta dig för guds skull inte det. (Och om du dessutom läst ändå hit, så tillhör du troligtvis den skara människor som tycker flum är intressant och hoppas du kan lära dig nåt från mitt flumskräp. Chansen att du är socialt handikappad och allmänt knäpp, på gott och ont, har då ökat proportionellt.. Bara det säger ju en hel del.. hmpf. Förövrigt fattar jag ingenting när jag läser detdär.. Atleast it makes sense in my head)
Iallafall; allt grundar sig i den mest grundläggande frågan av alla; Vill du helst leva med en mysig ovetskap och ha ett "kanske" i bakhuvudet - eller vill du veta sanningen..?
Det ena alternativet är helt klart "lättare" än det andra, i avseendet att du slipper att riskera att få ett mentalt knytnävsslag i själen. Men det innebär också att du aldrig vet for sure.. Och är det verkligen värt att vänta om chansen att saker och ting blir awesome ligger runt hörnet?
Så vad är då svaret om du sätter allt på ett kort och hoppas på det bästa - och sen vinner?
Ja, då har du inte förlorat någonting. Du har bara vunnit.
MEN, eftersom alla vet att sannolikheten att saker och ting fuckar sig istället är mycket större så är vi mer intresserade av alternativ 2. Vad kommer man fram till när man satt alla sina innersta känslor på prov och sen förlorar?
Ja, mer än att du förlorar såklart (som om det inte var tillräckligt) så ska du även utstå med ett av följande;
1. Gjorde det inte ont - ja då var nog inte känslan riktigt ärlig. Då har du å andra sidan vunnit litegrann, beroende på hur man ser på saken. Du slipper iallafall vara osäker och faktumet att du förlorat kanske inte gör så ont trots allt.
2. Gjorde det ont - ah well.. Tough luck. Du har nu kommit fram till att din känsla var äkta, men i utbyte mot att du vågade ta risken så gör det även jätteont överallt. Worst case scenario. YOU SUCK!!
Just nu gör det jävligt ont. Och det lär det göra ett tag..
Var det värt det? ... Ja, det var det. För nu vet jag att det är på riktigt.. Det är det viktigaste för mig. Sen att jag är en loser.. Ah. Whatever.. Är en loser som vet vad jag känner iallafall.
Sen att jag tycker att jag själv överanalyserar allting är en annan sak. Det gör de flesta. Man borde inte tänka så mycket på vad man känner.. Man borde bara köra på och se vad som händer. För det är ju faktiskt så - att när man hamnar i ett vägskäl där man inte vet vilken väg man ska ta. Ja, då är oftast svaret att TESTA tills man hittar rätt.. Att göra fel är bara endel av livet. Om man aldrig gör fel hittar man aldrig heller rätt.
Men jag säger som Wilde.. "The very essence of romance is uncertainty". Och du whinar på att jag läser för lite.. Jag läser bara inte samma saker som du, that's all :P
Men.. Jag ska inte bara gnälla. Hoppet är trots allt det sista som överger en. Det må vara en klyscha, men om man verkligen vill något så är det ändå sant.
<3
