Du ser på mig. Jag försöker lista ut vad du tänker på. Ditt ansikte är lika uttryckslöst som en kall bergvägg. Men under den frusna ytan vet jag att det bubblar och virvlar omkring. Du har lika många tankar i huvudet som en virvlande älv. Lika många tankar som det finns stjärnor på stjärnhimlen. Dina lugna ögon är helt stilla, fästa på mitt ansikte. Dina läppar helt uttryckslösa, dina andetag är långsamma och trygga. Jag kan känna hur din varma andedräkt slår mot mitt ansikte, liksom vågor som slår mot en strand. Jag andas in och blundar. Jag rör dina läppar med mina fingrar och jag känner hur dina andetag blir djupare. För en sekund ville jag blunda och koncentrera mig för att få tiden att stanna - bara några få sekunder. Men lika snabbt som jag stängt dem öppnar jag dem på nytt. 

Din kind är varm och len mot min handflata. Mina fingertoppar rör sig över din panna, ner över dina ögonbryn och slutligen ner mot dina läppar igen. Ritar kartor. Jag kan inte få nog av ditt ansikte. Så hårt och hemligt, men ändå så betryggande och välkomnande. Att blinka är slöseri med tid, att blunda vore en synd. Jag är så trött, men din blick har en underlig kraft som gör mina ögon klarvakna. Eller så är jag bara nyfiken. Vad tänker du på när du ser mig?

Du är så lugn att jag nästan blir stressad. Tanken slår mig att du kanske funderar på samma sak som jag. Eller så är det bara virvlar där inne, ett oändligt hav av slumpmässiga tankar. Och jag råkar bara vara en tjej som ligger i ditt blickfång för tillfället. Det pågår ett inre krig i mitt huvud, jag vill veta vad du tänker. Tankarna rusar i mitt huvud och jag tappar fullständigt greppet. Men just då, när jag är som mest förvirrad - ler du åt mig. Bara så lite så att man knappt märker. Så lite, att bara jag skulle kunna se. Du ler med ögonen, och jag vet att du tänker på mig. Din hand runt min midja trycker mig närmre dig och jag känner hur varm din kropp är. Jag ryser till av välbehag och ler mot dig. Våra ben snirklar ihop oss så att vi aldrig lossnar igen. Din hand fumlar runt med mitt hår och dina andetag känns ännu tyngre än förut. Det enda jag vill är att vara så nära dig som möjligt och jag andas in dina andetag. Du luktar underbart, du luktar du. Jag vet att du kommer kyssa mig, jag vet hur din för tillfället hårtrasslande hand kommer föra mitt huvud närmre ditt så våra nästippar rör varandra, och tillslut våra läppar. Åh, de läpparna. De ögonen. Någon lade ner lite extra tid när de gjorde dig, det är jag säker på. Du är så vacker när du ligger där bredvid mig.

Du har några hårslingor som hänger ner över din ena kind. Det är lockande att ta bort dem, men jag är rädd att jag ska förstöra något. Varför ska jag ändra på något som redan är perfekt? Jag lovar mig själv att jag aldrig ska glömma bilden av dig i detta ögonblicket. Jag försöker med mina fingrar memorera varenda drag i ditt ansikte, varenda linje och alla dalar. Etsa in det i mitt minne förevigt. Du ser på mig med den där luriga blicken som du vet att jag är så nyfiken på och tusen tankar flyger genom mitt huvud.

Sen kysser du mig. Alla tankar försvinner ur mitt huvud och ersätts med rusande blod. För ett försvinnande kort ögonblick ser jag himlen, haven, bergen - allt på en gång. Jag ser mig själv, och jag ser dig. Du får mig. Allt är så enkelt, jag lovar. Du får mig. Det enda som spelar någon roll just nu, är du. Våra tungor leker med varandra och våra händer trevar hastigt efter bar hud. Jag får plötsligt en brinnande känsla i bröstet. En oförklarlig, djupt molande, bultande känsla. Det känns helt underbart och jag kysser dig ännu intensivare, för jag vill aldrig att den känslan ska försvinna. Var jag än är, så är jag inte kvar på jorden. Stanna tiden, snälla. Jag är hopplöst oåterkallerligt förälskad i dig.