Jag kommer nog aldrig att förstå mig på människor..

Iallafall inte endel av dem.

I ärlighetens namn - troligtvis aldrig de flesta.

Inte ens mig själv kan jag förstå. Varför kan jag inte bara ge upp..?

"Ibland är styrka inte att hålla sig fastklamrad vid något så länge man kan, ibland är styrka att släppa taget."

Jag vägrar tro på det!

Bara för att jag släpper taget på vagnen som kanske för tillfället släpar fram mig på marken, betyder det inte att jag inte fortfarande har samma mål som förut? Mitt hjärta kommer fortfarande slå för det som betyder något, oavsett om jag krampaktigt försöker hålla mig kvar eller inte! Det kanske inte kommer att göra lika ont längre om jag släpper, men mitt mål kommer jag aldrig nå.. Min slutdestination kommer jag aldrig se.. Mina förhoppningar och önskningar grusas, och det enda som är kvar är ärr från en väldigt skakig resa. Ärr - helt i onödan.

Den dagen då jag slutar hoppas och slutar att försöka.. Den dagen kommer jag inte att kalla mig själv stark.

Det är dagen då jag slutar jaga efter det mitt hjärta och min själ skriker efter.

Det är dagen då jag förlorar.

Det är dagen då jag förråder mig själv.

Och om man inte är ärlig mot sig själv, då fylls man av ett svart hål som tillslut är så stort att det slukar hela din själ.. Men det vet du redan.

Känns som om hela mitt hjärta och min själ redan är fyllt med sår - det finns inte plats för mer smärta. Du kan inte göra det värre nu. Du kan inte förstöra något ännu mer, som redan är förstört.

Det enda du kan göra, är att reparera det.

Än är det inte försent.. Jag klarar mer än du tror.