Hur kunde det bli såhär? :/

Dagen har varit ganska lugn hittills.. Får hoppas det fortsätter så på jobbet. Orkar inte med en scen där..

Såg nu att min buss går om 20 minuter.. Blir inget cykla idag för mitt knä gör fortfarande jätteont :/

Får snabba mig helt enkelt!

Vad hjälper när man mår såhär?

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.. Jag är helt tom på ord känns det som, samtidigt som det bara bubblar i mig av massa ord som vill göra allt bra men som inte är tillräckliga..

Allting känns bara så meningslöst nu.. Allt mitt kämpande med skola, lägenhet, jobb.. Det känns inte värt det längre. Det känns inte som om något av det längre spelar någon roll.. Inte längre.

Idag har jag inte alls mått bra.. Tror inte att jag någonsin har gråtit så här mycket vid ett och samma tillfälle. Det har inte ens funnits ett slut, som det brukar göra när man gråtit mycket.. Tårarna har bara fortsatt att rinna, fler och fler..

Och jag är så himla trött nu.. Men jag vågar inte lägga mig och stänga av datorn, för jag är så rädd att jag ska få panikångest då och att det ska komma ännu mer tårar.. :/ Och utan den enda famn som jag vet kan hjälpa mig vill jag inte gå igenom något sånt.. Jag försöker svälja det istället. Låtsas som om det inte finns. Men jag känner hela tiden hur det ligger och lurar på mig i bröstet.. Och så den värsta känslan jag vet, som jag så många gånger skrivit om.. Känslan av maktlöshet. Det är det värsta av allt.. Att känna att man inte räcker till.. :(

Det gör så himla ont i själen.. Det värker i hjärtat, bankar i hjärnan.. Jag är rädd.. Jätterädd. Och orolig.. Men mest av allt just nu, så saknar jag det enda som jag inte kan få, mer än jag någonsin saknat något någonsin.. :'(

Förlåt..

Det är under tider av desperation och depression då man verkligen går in i sig själv och förhoppningsvis kommer ut som en ny och lite bättre människa. Ibland vet man inte själv vad som är felet, och ibland kanske det inte ens är något fel. Man behöver bara komma ner på jorden igen. Och den enda som kan göra nåt åt det är du själv..

Jag har gått igenom en väldigt jobbig tid senaste halvåret, jag har förlorat saker som stått mig närmst i livet, men jag har även vunnit mig själv igen.

Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte om det varit värt det.. Mitt hjärta säger nej, men hjärnan säger ja. Jag menar.. Om man inte har sig själv, kan man verkligen ha någon annan då? Om man inte ens orkar ta hand om sig själv, hur ska man kunna ta hand om någon annan då? :/ Jag tror.. Att det var ett nödvändigt måste. Även om många tårar har fallit, så är det något som gynnar på lång sikt.. Även om det kanske är väldigt svårt att förstå hur nu.. :/ Jag kan bara inte gå runt och tro att det var för gäves..

Men jag har tagit mig ur det nu.. Det är över.

Jag vet vad jag vill nu.. Ibland är allt man behöver ett wakeup call. Jag har aldrig varit säkrare på hur jag känner och vad jag vill, och tro mig - jag ska göra mitt allt för att komma dit. Jag tänker inte ge upp. Jag vägrar tro att det finns saker som inte går att reparera. Jag vägrar tro att allt det här som hänt var förgäves. Jag vet att det inte var det..

Jag ska ta det lugnt.. Väldigt lugnt. För min skull - men inte bara därför. Och om jag ska vara ärlig tror jag det är enda sättet, om det nu finns ett sätt..

Jag har alltid ansett att hinder gör oss starkare. Att man möter dem för en anledning. Ingenting är lätt, men bara man tror på att saker kan lösa sig och att man vågar möta sina rädslor så tror jag att ingenting nödvändigtvis måste vara förlorat för evigt.. Alla är rädda, jag är också jätterädd.. Jag har nog aldrig varit mer rädd i hela mitt liv. Men jag vet att det är värt det. Det har alltid varit värt det.

Jag lovar att jag ska ge mitt allt. Min själ, mitt hjärta. Ja, allt.. Och jag kramar dig och håller dig i handen när du är rädd.. Jag lovar. Det är min tur att vara den starka nu.