Då var man hemma från kåren då. Klockan är halv 5. Var ansvarig ikväll för nolleaktiviteterna så har varit nykter, men måste säga att jag "ändå" haft väldigt skojigt.  Kände mig rätt pepp på det mesta så stannade kvar och hjälpte till och städa efter med, vilket också var trevligt. Det är intressant hur bra folk kan göra så tråkiga saker så mycket roligare :)

Själva nollningen tycker jag att vi lyckats bra med hittils. Visst, vissa småfel här och där men det hade ju varit konstigt annars. Lite brist i kommunikation o.s.v. men det är ju bra att vi lär oss nu, så de som sedan blir sexmästerister vet vad man ska tänka på och så. Sen känner jag med att den "värsta" dagen är över. Denna dagen är den då mest har kunnat gå åt helvete. Så mycket ska ha klaffat o.s.v.. Och ändå har vi fixat det förhållandevis bra! Imorn och övermorn kommer bli lättare har jag en känsla av.

Fick förövrigt lite fyllesamtal från Zahz ikväll vilket var trevligt! Nästnästa torsdag då jävlar smäller det. Antingen här eller i Jönköping. Mission APNITAD kommer genomföras. Undrar hur Jönköping hade känts nu. Asmånga människor, men troligtvis sjukt tomt. Får fylla hålet med sprit, det blir nog bra! :) -_- Blä.

Dagens filosofiska del: (om nu någon skulle vara intresserad av det)

Stod och funderade på en grej när jag var på kåren. Det är så intressant att se hur folk agerar gentemot varandra när de är fulla i jämförelse när de inte är det. varför är det så mycket lättare att visa någon uppskattning genom en kram eller ett "Du är så bra" när man är full? Är inte det ganska deprimerande egentligen..

Vi människor är så bra på att bygga upp skal och fasader. Mest för att skydda oss själva från att bli sårade - vilket jag kan förstå. Men med dessa fasader och skyddsbarriärer låser inte bara ute "inkräktare", utan vi låser även in oss själva lite grann på samma gång. När man sedan blir full och murarna försvinner så blir du inte bara mer sårbar, du blir också mer kärleksfull gentemot andra.

Beror det på att man är rädd för hur andra ska reagera när man säger nåt bra eller ger en komplimang? Är man rädd att något ska misstolkas? Vi borde inte vara så rädda för att tycka om varandra. Hur kan ett snällt ord misstolkas egentligen? Jag kan förstå hur något halvtaskigt kan misstolkas, men något fint och snällt? Nej. Personligen är det något jag kännt senaste tiden, hur viktigt det är för min egen skull att berömma andra när de gör något bra. Självklart gör jag det ju för att de ska bli glada och peppade också. Men det är verkligen så - att så man behandlar andra blir man behandlad själv. Det studsar liksom tillbaks. Och jag känner också att det är lättare att ge någon beröm som man själv "brukar" få beröm av.

Någon måste ju börja.. Jag vet själv hur sjukt glad jag kan bli av bara minsta lilla "Du gjorde dittan bra" eller "fyfan va bra du var där" blabla. Ja, ni fattar. Och så måste ju alla känna. Därför försöker säger jag alltid till en person när de gjort något bra, även om det bara var nåt litet. Så lite kan göra sjukt mycket. Jag har fått endel komplimanger angående vad jag gjort idag, som jag själv vet att jag lätt kan leva på resten av veckan iallafall :)

Vi borde sluta vara så rädda alltid. För att bli dissade, misstolkade, vad vet jag? Att "erkänna" att någon annan är bra är något vi borde göra dagligen. Bara för att någon annan är bra betyder inte det att du själv är sämre. Ett snällt ord kan göra någons dag. Iallafall är det så för mig.

Vi borde bara riva iallafall en liten, liten del av våra skyddsmurar. Säger inte att vi ska riva ner hela skiten. Men som jag sa - att samtidigt som man skyddar sig själv där inne, stänger man samtidigt in sig själv. Skyddsbunkern blir fängelset. Och så ska det ju inte vara.

Ja, ifall nu någon orkade läsa ända hit. Och ja, sånt här kan jag stå och fundera över på en helt vanlig kårkväll. (Ja, jag vet att jag är sjuk i huvudet. Konstaterat sen länge.)

Nu är klockan 5.. Kanske dags att försöka sova. Ska trots allt vara på G igen om 12 timmar. Godnatt.