Det är lustigt hur man kan greppa efter ögonblick.. Försöka suga sig fast vid dem för att få ur det mesta av dem.. Men hur mycket man än försöker så försvinner de lika fort som de kom, och ett nytt ögonblick infinner sig. De bara försvinner, liksom sand som rinner ur ens händer. Det är alltid de bästa ögonbliken som försvinner snabbast, även om man gör sitt yttersta för att stanna i dem bara liiite till. Nu sitter jag här, och allt är över.. Som vanligt. Tomheten infinner sig. Känslan av att allt var över på en sekund ligger som en tjock dimma i mitt huvud. Det spelar ingen roll vad vi gör, tiden kan vi inte lura.

Jag får hoppas den tråkiga tiden går lika fort.. Tid där man mår dåligt, där man är stressad.. Tid då man egentligen vill vara någon helt annanstans och göra nåt helt annat. Dock säger min erfarenhet att sådana ögonblick går väldigt långtsamt, tyvärr..

Jag hoppas att när allt är över - att jag sitter och känner som jag gör nu; Att allt kändes som om det var över på en sekund. Tiden går fort, iallafall i efterhand..

Fooled by time.