Hör hur rymden kallar,
stjärnorna viskar "kom"
Det är få som kan konsten
att lyssna till tystnad,
och förstå dess språk
Jag blundar och andas in natten
Då hör jag rymdens sorl,
på ett språk jag inte kan tala
Men som jag ändå kan förstå

Where I belong I do not know
It's in a place that will not show
In someones arms where I can weep
Next to a warm body I should sleep
But in those arms I cannot rest
'cause there's no place my love can nest
Where I belong I do not know
To that place I cannot go

Även om du slutar se på mig
Ska jag komma ihåg
Dina läppar när dom kom till mig
Ska jag komma ihåg
Hur du landa och blev kvar i mig
Ska jag komma ihåg
Första gången som du tog på mig
Ska jag komma ihåg

Du gör mig rädd
Allt kan gå fel
Du gör mig varm
Får mig att tro igen, tro på att va hel
Du gör mig rädd
För höjd och fart
Allting vackert här som jag vill ha kvar

Du gör mig rädd

So quiet, so still
No breath on her skin
So lonesome, so cold
No warmth left within
So fragile, so helpless
No words could mend
So lost, so forgotten
No one to defend


It's strange how someone can break your heart in a million pieces, yet still you love them with every single broken piece of it.. :/

Ibland när man ser tillbaks på saker och ting och vilka konsekvenser (bra och dåliga) som följde av de val man gjorde så är det lätt att fundera på hur det skulle se ut om man gjort annorlunda. Det är såklart omöjligt att ändra det förflutna och man blir troligen en "gnutta" galen om man tänker för mycket på det.. Så jag försöker att inte göra det, även om det är lätt att tankarna flyger iväg till andra versioner av ens liv där allt är bra och man mår bättre och har allt det där man vill ha.

Även om jag är en realist så tror jag ändå innerst inne (eller kanske vill tro?) att allt händer av en mening.. Vi mår dåligt och blir sårade av oss själva eller andra enbart för att det är det enda sättet att få oss att inse vilka saker det är i livet som verkligen betyder något. Vad som är värt att kämpa för och vad som inte är det.. Utan att förlora något, kan man inte vinna. Varje fel vi gör, och varje tår som faller från våra kinder för oss närmre till den dagen där det faktiskt blir rätt och där tårarna inte längre existerar.

Sen finns det också de saker som man inte alls förstår och där ovanstående teori inte alls verkar stämma överrens med verkligheten. Saker som gör för ont för att man aldrig någonsin kan se hur det kan komma något gott ur det.. Till exempel ett brustet hjärta, eller en sviken själ.. Eller bara känslan av att så djupt älska någon att man inte kan se ett slut på det, även om man kanske skulle vilja.. Samtidigt som man vill ha det kvar. Men det är nog inte meningen att vi ska förstå allt heller - jag tror inte att man hade blivit lyckligare då. Endel känslor ska helt enkelt bara finnas där, utan att vi ska ifrågasätta dem. Om det är menat att de ska försvinna så gör de det när tiden är rätt.. Om inte så finns de kvar i dig. Och då finns det en mening med dem.. Det måste det göra.

Jag tror att känslor finns för att vägleda en till det som gör en lycklig.. Även om de kanske inte verkar ta dig i rätt riktning för tillfället så tror jag ändå man ska låta känslorna flyga fritt åt vilket håll de än vill. Att gömma och försöka förtränga en känsla är nog väldigt dumt tror jag.. Känslor lever sitt eget liv och därför är det ingen mening att försöka tämja dem. En känsla i bur i ditt hjärta kommer alltid förr eller senare att kämpa sig fri från alla galler och murar du byggt upp.. Och när det händer - när du inte orkar kämpa emot mer - då kommer du tvingas att acceptera de saker du gömt undan och se dem i vitögat och hantera dem.. oavsett om du är redo för det eller inte.

Känslor lever och dör i sin egen takt utan att vi kan göra något åt det.. Så vad du än gör, förträng aldrig.. Förneka aldrig för dig själv vad som finns inom dig.