Jag har alltid sagt att det hjälper mig att skriva ner saker för det känns bättre efteråt, och det stämmer givetvis. Men har kommit på att det inte alls är själva skrivandet som gör att det känns bättre. Ofta när jag skriver dikter och skit är jag ganska känslofylld och gråter ofta. (och eftersom inte nån läser här så är det skitsamma om jag framstår som en whinig liten fjant som sitter och gråter och skriver dikter) Har läst att när man gråter så gör man sig av med dåliga hormoner som gör att man mår dåligt ovh att man därför kan känna ett tillfälligt "gladhetsrus" efter man gråtit. Stämmer säkert. Men skitsamma, placebo eller ej - skitet fungerar.

Men det jag ville komma fram till med detta utlägg om gråtande är att allt är kemi. Kärlek, sorg, smärta, depression.. Känslor och stämningslägen. Allt är kemiska substanser i hjärnan som gör att det känns i kroppen på ett speciellt vis. Hur fancy är det egentligen? Folk pratar om hur magiskt det är att känna hir och dit, hur underbart dittan och dattan är. Det är bara bullshit, inse fakta istället. Vi är alla vandrande köttbitar som efter år av evolution råkat bli medvetna om oss själva. Det är inget magiskt med känslor överhuvudtaget. Det är bara hjärnan som utav outgrundliga skäl utsöndrar ett hormon (eller vad det nu är) som gör att du t.ex. känner dig kär.

Man kan ju kanske fråga sig varför hjärnan beter sig som den gör mot vissa människor och mot andra gör den ingenting? Ja, det kan inte jag svara på. Jag påstår att detta är helt slumpmässigt. Den person du blir kär i har egentligen ingenting att göra med vad du gillar eller inte gillar hos en person. (eller ja, det du TROR att du gillar.. Det är ju egentligen bara hjärnan som lurat i dig att du har en egen vilja och att det är du själv som kommit fram till vad du tycker om och inte.) Hjärnan bara bestämmer sig för att släppa lös lite kärleksämnen i kroppen, så vips är du kär.

Man har fan ingenting att säga till om när det gäller känslor, de bara är där. Oavsett om du vill eller inte, och hjärnan gör vafan den vill, med eller utan ditt medgivande. Tänk vad lätt allt skulle vara om man bara kunde kontrollera de där kemiska substanserna själv. Stänga av och sätta på känslor.. Vilken grej.

Men ja.. Trots att alla känslor är kemi, så är det ju ändå något annat som gör att du träffar just den där personen, på just det där tillfället då du råkar vara på samma plats. Det är inte kemi - det är något annat. Jag skulle kunna vara väldigt tråkig och säga att det är slumpen. Men då skulle jag framstå som en mer cynisk och kallhjärtad människa än vad jag egentligen är.

Jag står för faktumet att jag är cynisk, att jag hatar människor och att jag ibland skulle vilja slippa känslor helt. Som nu ungefär.. Det är anledningen till att jag skrivit allt det här. Jag försöker skylla ifrån mig - skylla mina känslor på naturens lagar. Och även om jag är medveten om de kemiska substanserna som rullar runt i huvudet så kan jag inte - hur mycket jag än vill - avfärda känslor som enbart abstrakta substanser. Känslor är så mycket mer..

Att du träffar någon av en tillfällighet kan vara tur. Men det kan vara ödet också. Att blir kär i någon kan vara något som bara händer slumpmässigt, det är konstaterat. Men det är du själv som väljer att träffa personen bara en gång till, det är du som väljer att bli en vän, det är du som tar steget som gör att det övergår till något djupare. Även om de kemiska grejerna är där och pushar för "sin grej" så är det ändå du och ingen annan som gör dina aktiva val. Det har ingenting med din hjärna att göra.. Det är något som känns någon annanstans. Du kan ha känslor för någon men du kan ändå känna att det är fel.. Eller så kanske det inte finns några djupa känslor (ännu) men på något konstigt sätt kan du inte vara utan personen.. Det har inget med hjärnan att göra. Det är sådana saker du känner med hjärtat. Det är med hjärtat du gör dina val.