Fick i uppdrag att städa ur mitt rum hos mamma och det var då jag hittade brevet. Bland massa annat "skoj", saker från gamla pojkvänner och liknande. Det är helt bortom min förståelse hur jag fortfarande kan få en fet klump i magen av snart 10 år gamla saker.. Har en låda här hemma där jag för länge sen stoppade ner grejer som jag associerade med min första riktiga pojkvän. Brev, kort, gosedjur etc. Det var efter att det hade tagit slut och jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag inte kunde ha sakerna framme utan att bryta ihop mer eller mindre. Har inte kunnat titta i den lådan någongång efter det utan att känna ett starkt obehag. Men nu tänkte jag att jag skulle ge det ett nytt försök. Det gick ganska bra.. Tittade på bilder från vår "semester" i utomlandet bl.a. och läste lite gamla brev. Jag tänkte mest på de bra och roliga sakerna vi upplevde  tillsammans.. Visst, det drog lite i obehagsnerven men det kommer det nog alltid att göra tror jag.. Nu kanske ni tror att jag tycker det är obehagligt att se på sånt här för att förhållandet var dåligt eller något. Det var det inte. Det var en jättesnäll kille och vi hade det jättebra.. Det var väl snarare jag som var dum i huvudet emellanåt av oss två - därav obehaget. Iallafall - jag tittade igenom grejerna och i botten av lådan låg en sånhär pappersbrevgrej som man får framkallade kort i. När jag öppnade den fann jag massa bilder på honom och mig och en handskriven lapp som jag inte sett innan.. "Glöm mig aldrig..." stod det på den. Då brast det något inom mig..

Jag kommer aldrig glömma.. Oavsett om jag vill eller ej.. Aldrig någonsin.

Tänk om man visste då, det man vet nu.. Om jag ser tillbaka på mitt liv så inser jag ganska snabbt att jag är en mästare på att göra misstag. Iallafall känns det så. Kanske för att det helt enkelt är så, eller för att det är sina egna misstag som är lättast att minnas.. Jag kommer alltid på mig själv med att predika för människor som mår dåligt över sina misstag att sålänge man lär sig något av sina misstag så är det inte misstag i samma kategori eller vad man ska säga.. Det ligger ju lite bakom det tycker jag, för sålänge man tagit lärdom av en dålig upplevelse så har man ju iallafall lärt sig något och förhoppningsvis försätter man sig inte i samma situation flera gånger. Well, man ska ju leva som man lär heter det.. Jag kan väl erkänna att jag har gjort vissa misstag i livet fler än en gång. Och efter varje gång säger jag till mig själv att jag lärt mig något och att det inte kommer hända igen. Men det som jag VERKLIGEN lärt mig.. Det är att man inte kan säga så. För ingen situation är den andra lik och att säga att man aldrig kommer göra om ett misstag är egentligen bara dumt och orealistiskt. Man är bara människa..

Nu låter det kanske som om jag försöker säga att jag inte har lärt mig ett skit av mina misstag jag gjort i livet och att man inte ska ha några förväntningar på sitt eget beteende. Jag har lärt mig oerhört många saker! Det jag menar är bara att man inte ska förvänta sig mirakel av sig själv, eller andra.. Alla gör misstag, oavsett vart i livet man är. Och oavsett om man kanske gjort samma misstag tidigare.. eller inte.

Misstag gör alla, så det kan jag ändå (ish) leva med. Men det finns en sak hos mig själv som jag inte uppskattar det minsta.. Att jag är en mästare på att göra misstag, visst. Så känner nog många om sig själva.. Men det finns en annan sak som jag är "bättre" på. Jag säger så ofta till mig själv när jag tar ett beslut att "nu ska jag stå fast vid detta oavsett vad som händer i framtiden". Men det är så hemskt många gånger som jag ångrar mig sen.. Kanske en dag efter, en vecka.. Ett år efter. Vad gör man åt det? Jag vet inte.. En självklar lösning är ju såklart att inte ta beslut om man inte är säker. Problemet är bara det att om jag inte tar ett beslut så kan jag gå och grubbla på hur jag ska göra i all evighet, och då tar någon annan beslutet åt dig till slut. Det slutar ofta med att jag tar ett beslut och intalar mig att jag måste leva med det sen. Ibland är det rätt beslut.. Men ytterst sällan. Oftast är det något jag ångrar senare..

Det var mer när jag var yngre, så jag antar att det iallafall går åt "rätt håll". Nu är det mer småsaker.. Men.. Det finns dock en sak som gnager.. En sak jag ångrar, som jag tänker på varje dag. Som inte går att glömma. Tänker inte skriva ner här vad det är, för det är min hemlighet och jag ser ingen anledning till att någon annan ska veta om den. Det är inte en specifik "sak", utan mer ett händelseförlopp som tog en väg som jag inte ville. Det växer inom mig.. :/ Oron.. Har känts fel ändå sen det "hände" - en känsla som jag trodde skulle försvinna.. Men den försvann aldrig. Och jag inser mer och mer för varje dag att det verkligen blev fel.. Inser mer och mer att jag troligen får lära mig leva med den känslan också.. :/

Men men.. What to do. Funderar just nu att inte ens publicera denna posten då den blev ganska personlig. Men.. Vem bryr sig? Alla har väl problem och gör misstag.. Och alla är väl besökta av Ågren. Skillnaden ligger väl kanske i vilka som är tillräckligt avtrubbade så att de klarar av att dela sitt skräp med "resten av världen" utan att bry sig.. I guess. (Usch va deprimerande det lät.. Heh.)