14/9-10 - Lite poesi
Doubt thou the stars are fire;
Doubt that the sun doth move;
Doubt truth to be a liar;
But never doubt I love.
Kan inte sova.. Läser lite dikter istället. Denna text kommer från Hamlet - akt 2 om jag inte minns helt fel. Det var ganska länge sen jag läste Hamlet.. Borde göra det igen. Hm.
Tänk om man kunde skriva om Shakespeare. Jag gillar verkligen engelska språket från 1500-1600.. Det är riktigt vackert när man väl förstår det. Kommer ihåg när jag började intressera mig för poesi - då förstod jag ingenting av det. Men nu tycker jag det är så himla fin klang och rytm i det. Läs bara dikten i sin originalform:
Doubt thou, the Starres are fire,
Doubt, that the Sunne doth moue:
Doubt Truth to be a Lier,
But neuer Doubt, I loue.
Det är inte samma dikt. Säger inte att den första är dålig på något vis.. Den ursprungliga versionen bara känns mer.. Jag vet inte. Verklig, kanske. Det kanske är tanken att det var just de orden som Shakespeare satt och klottrade ner för sådär 400 år sen som gör att den känns så mäktig.
Har många gånger undrat varför jag fortsatte läsa poesi.. Poesi började för mig som ett tidsfördriv när jag ibland mådde dåligt och inte kunde sova. (Eller ja, att LÄSA poesi får jag säga. Har ju skrivit större delen av mitt liv) Jag vet inte varför, men oftast är det ju kärleksproblem man mår dåligt över, (iallafall jag) och mycket dikter handlar om kärlek. Jag vet inte om det kändes bättre direkt efter att jag läst lite - troligtvis inte. Men det kändes iallafall inte som om jag var ensam i världen om att må dåligt över endel saker..
Det finns så många fruktansvärt smärtsamma dikter.
Jag brukar fundera över vad författaren tänkte på när han skrev dikten.. Hur han mådde. Vem var personen som som inspirerade honom/henne till dikten? Hur slutade historien.. o.s.v.
Jag brukar också undra om mina egenupplevda smärtor kan mäta sig med de smärtor endel dikter speglar. Jag är osäker. Men vem vet.. Om 400 år kanske någon sitter som jag och läser dikter.. Fast mina dikter. Och tänker som jag gör nu. Risken är ju rätt liten, men tanken är fin iallafall.. Drömmar har vi alla.
Nu måste jag försöka sova. Avslutar dagens inlägg med en av mina absoluta favoritdikter från en av mina favoritförfattare. En av få dikter som jag faktiskt fortfarande kan ligga och fundera över ibland när jag inte kan sova :) Enjoy.
A dream within a dream
Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow-
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.
I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand-
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep- while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream?
Edgar Allan Poe
Kommentarer
Trackback
