Det första är att försöka förstå sig på kärlek.

Det andra är att helt enkelt bara älska utan att ifrågasätta hur eller varför - samt acceptera faktumet att ingen hittills under mänsklighetens historia lyckats med alternativ ett.

Det är så lätt att tycka synd om sig själv när kärleken mest av allt bara gör ont.. Det är så lätt att önska att alla känslor bara försvann. Men då tänker jag på de människor vars hjärtan aldrig stått i brand och plötsligt önskar jag inget annorlunda.. Den smärtan måste vara värre än min :/

Men vad vet jag?