På en blåsig, mörk vårkväll jag såg den,

en död liten anka vid sidan av vägen.

Jag stannade till en stund för att begrunda,

och jag kunde inte hjälpa att undra´.

Hur det lilla djuret hade fötts, levt och dött

och vilket hemskt öde hon tillslut måste ha mött.

En varm viskning gav henne vingar men,

hon visste inte än hur hon skulle använda dem.

Med vingarna kom även hopp och förväntan,

samt efter att flyga - en evigt stark längtan.

Men innan hon någonsin fick uppleva,

känslan av att flyga och meningen med att verkligen leva.

Blev hon skadad och blödde sakta till döds,

kanske för ett ögonblick hon önskade att hon aldrig fötts.

Jag stod där och funderande över hur hemskt det egentligen var,

hur lätt man någons hopp och längtan kunde ta.

Jag gick hem den vårkvällen en aning tom,

med tanken i huvudet att vi var rätt lika jag och hon.

Tillslut jag alla dumma och patetiska tankar fick tygla.

För vem är dum nog att tro att en anka nånsin skulle kunna bli lycklig och få flyga?

Jag får aldrig veta hur det kunde ha blivit och hur det egentligen var,

för just nu ligger hon död på en grå, kall trottoar..

Och trots att jag samma kväll nu ensam sitter här,

känns det som att jag tappade en liten bit av mig själv hos henne där.

 

:'(