Tiden går så fort.. Vart tar den vägen? Varför strävar man efter att fylla sin tid med så mycket nyttiga saker som möjligt om den bara försvinner? Det som finns kvar i våra huvuden är bara en otydlig skugga av det förflutna.. Och det förflutna kommer aldrig igen, så varför försöker man göra det bästa av nuet. När ändå nuet om ett ögonblick kommer vara det förflutna.
Så många av oss som kommer dö och aldrig bli ihågkomna. Spelar det ingen roll vad dessa människor gjort i sitt liv? Försvinner det bara.. Alla ord de sagt, alla känslor de känt. Kommer dehär orden någonsin betyda något för någon mer än mig själv? Kommer någon läsa detta i framtiden och förstå vad jag kände..
Bara genom att finnas till så är man automatiskt en del av det förlutna. Nuet är så fruktansvärt kort att det knappt räknas. Det är så kort att man aldrig hinna tänka på att man faktiskt är där. Varje sekund. Och att varje sekund som försvinner har varit en del av det lilla liv som man har. Att de små ögonblicken man har kvar blir mindre och mindre..
Varför är det så viktigt att fylla dessa ögonblick med relevanta ting? Tiden går, och den tar ingen hänsyn till vad den slukar. Tiden tar ingen hänsyn till vad du gör, vad du säger eller vad du känner. Tiden är hänsynslös och bryr sig inte om ifall du vill att ett ögonblick ska vara lite längre.
Hur många ögonblick av alla mina miljontals som jag själv upplevt är verkligen sådana som jag kommer ihåg? Kommer ihåg lika skarpt som när de var helt nya? Inga.. Allt är bara en dimma, och jag känner att saker jag skulle vilja komma ihåg börjar försvinna. Hur god min frukost alltid var när jag gick på dagis, hur det kändes första gången jag var kär. Lukten av min lillasysters välling på morgonen. Det kanske låter som oviktiga saker för vissa.. Men det är mitt liv.
Allt jag gör, lägger sig på hög i mitt huvud. Allt jag gör, betyder ingenting. För allt jag tänker, allt jag gör och allt jag känner försvinner i samma ögonblick som jag slutar gå på jordens yta.
Jag är inte ledsen. Jag bara känner såhär. Tiden tar ingen hänsyn till mig, så varför ska jag ta hänsyn till den? Tid är ett så överreklamerat begrepp att människor glömmer att bara finnas. När jag dör vill jag känna att jag funnits, inte att jag stressat omkring för att fylla mitt liv med meningslösa saker som ändå inte betyder något när jag är borta. Tiden tar mycket ifrån oss, och det finns aldrig tillräckligt mycket tid. Den går för snabbt.
Livet är rätt överskattat och meningslöst.. Vad är det vi kämpar för egentligen? Jag vet inte.. Just nu tycker jag dessutom att tiden går alldeles för långsamt även om jag vet att den rusar iväg.. Sjukt är vad det är. Nonchalant. Livet försvinner i ett nafs och jag tycker det går långsamt ?
Man ska nog inte se på dethär med livet så himla seriöst tror jag. Det är vad det är. Tiden är vad det är.. Det enda man kan göra är att leva.. Och uppfinna en tidsmaskin om man har någon tid över efter det :)

flum.