Jaha. Fått höra att jag är sämst på att blogga av en person som är ännu sämre på att blogga. (?)

Haft rätt mycket att skriva om men inte orkat, eller haft tid, eller lust. Förrförra helgen var det Hjärtslaget i Halmstad. En studentfest som jag uppskattade väldigt mycket faktiskt. Vi hade nära till vår sovsalen där diverse aktiviteter hölls igång för det mesta, bland annat byggde vi en pyramid av människor med 4 våningar. (Jag var näst högst upp)

Var även på punschbingo, vilket var väldigt skojigt! Har inte gillat punsch så himla mycket men det var faktiskt helt okej! Har druckit det vid senare tillfälle också och det var faktiskt rätt gott då med :) Var på sittning också då jag och B råkade få dubbelt så mycket dricka.. Det slutade ju som väntat (hehe), d.v.s. med att jag hade ölkrig med R och försökte våldföra mig på N. Hann också med att tappa min kamera en gång men den hittades igen, tur var väl det. Jag hade också sjukaste vattenkriget nere på toaletterna med S. Allt var väldigt.. blött.. och väldigt roligt :D Hann också med lite mentala sammanbrott tillsammans med NW. Helgen fylldes också av mycket dricka, sånger och skratt.

Jag hittade också min nya soulmate a.k.a. Jerry. Jerry tycker om att ge folk kakor/maränger/chips/etc.. Tyvärr tycker han inte om cider så mycket, vilket vi märkte när han spydde på dansgolvet.. :/ Jerry är en haj för övrigt, men inte mindre värd för det! <3

Helgen var iallafall väldigt rolig och mysig :)

 

Jerry är numera i sin pappas diskställ där han torkar efter torsdagens äventyr. Då var det kårkväll! Jerry var givetvis med. En mycket trevlig kväll som slutade med efterfest. När vi skulle gå dit upptäckte jag att någon ninjat Jerry.. :( (han återgavs till sin far morgonen efter, han hade legat och gråtit hela natten! Inte okej..)

På vägen till efterfesten hade vi random snöbollskrig med lite random folk vi träffade på gatan..  Jag blev också ägd av R och N. Inte helt okej.. :/ Kan inte hjälpa att jag inte kan få upp så mycket moment med min kroppshydda! Blev kanske inte så mycket efterfest sen eftersom de flesta var noobs och gick och la sig. Jag och R låg och kollade på "Big bang theory" och Pingu på ifånen :) Har inte skrattat så mycket på säkert ett halvår, om inte mer. Riktigt episkt var det. Vill igen :/

 

Har även hunnit med diverse möten och dampryck senaste veckan. I helgen gjorde jag ingenting. Skulle pluggat, men blev ju inte så mycket med det kanske.. Jag är sämst. Får väl säga till mitt försvar att jag verkligen behövde en helg då jag verkligen inte gjorde nånting alls, mer än att bara chilla och nerda mig. Har varit väldigt mycket på senaste tiden.. :/ Så jag är ändå inte bitter för helgens slappande, snarare tvärtom! Precis vad jag behövde! Tror att "the force" bidrog mycket till en awesome hemmasittarhelg med ;) Haha äg.

 

Så ja, det var en liten uppdatering om vad jag haft för mig senaste veckan. Ska väl inte börja gå in på vad som händer inne i mitt huvud, för det slutar bara med en mils uppsats som ingen pallar läsa ändå. :/

Sitter här och lyssnar på lite musik.. Känner att tentaperioden kommer närmre och närmre och börjar få lite småpanik för det faktiskt.. Öppnade mekanikböckerna för en stund sen. Men jag hade verkligen ingen somhelst lust.. Bara kände att jag inte bryr mig om nånting för tillfället. Vill bara skita i allt och slappa resten av mitt liv.. Lyssna på awesome musik och spela tvpel.. (och äta Billys lol) Fail? :/

 

Egentligen skulle jag bara vilja sova, men är inte tillräckligt trött för att lägga mig än.. Hatar det.. :l

Känner mig så värdelös, gah. Allt är så förvirrande och mitt huvud gör inte som jag säger till det. Allt snurrar och jag vet varken in eller ut.  Vill vara någon annan just nu. :/

Känner mig ensam och lite smådyster och har ingen att prata med heller.. Eller - omformulerar. Ingen jag VILL prata med..

Menmen, man kan inte få allt tyvärr. En tanke jag nog borde banka in i huvudet illa kvickt.

 

Men som avslutning ska jag faktiskt säga nåt som jag är väldigt tacksam över :) Oavsett hur jobbig och mörk tillvaron kan vara ibland, och man inte har en aning om vart man är påväg för tillfället, så finns det ändå stjärnor som lyser upp vägen för en. Människor som hjälper till, även om de säkert inte ens själva vet i vilken utsträckning. Människor som får en att känna sig som om man vore miljonär, när man egentligen är luspank. Människor som gör att allt känns lite lättare, bara genom att finnas till och göra det de gör bäst.. Vara sig själva :) Finns bara ett ord för det; Epic.

Tack.

Eeeeeepicfail.

Hur epicfail kan det bli.. -_- Tydligen inte tillräckligt.. Jag är fan sämst. På riktigt..

*dö*

:(

Evergrey – Faith Restored

 

 

The broken clock is a comfort, it helps me sleep tonight
Maybe it can stop tomorrow from stealing all my time
And I am here still waiting though I still have my doubts
I am damaged at best, like you've already figured out

I'm falling apart, I'm barely breathing
With a broken heart that's still beating
In the pain there is healing
In your name I find meaning

The broken locks were a warning you got inside my head
I tried my best to be guarded, I'm an open book instead
And I still see your reflection inside of my eyes
That are looking for purpose, they're still looking for life

I'm falling apart, I'm barely breathing
With a broken heart that's still beating
In the pain there's the healing
In your name I find meaning

So I'm holdin' on, I'm still holdin'
I'm holdin' on, I'm still holdin'
I'm holdin' on I'm still holdin'
I'm barely holdin' on to you

I'm hanging on another day
Just to see what you will throw my way
And I'm hanging on to the words you say
You said that I would, would be ok

The broken lights on the freeway left me here alone
I may have lost my way now, haven't forgotten my way home

I'm falling apart, I'm barely breathing
With a broken heart that's still beating
In the pain there is healing
In your name I find meaning

So I'm holdin' on, I'm still holdin
I'm holdin' on, I'm still holdin'
I'm holdin' on, I'm still holdin'
I'm barely holdin' on to you

Vad hände på vägen som gjorde allt så fel..

Förstår inte vad jag gör för misstag :´(

Jaha, då var första duggan i livet skriven. Gick väl fint, med tanke på att jag fick mina makenaik-böcker igår.. Satt och räknade hela kvällen men hann ju inte gå igenom allt som jag borde. Det var 2 uppgifter på duggan, den första var aslätt eftersom det bara var sådana uppgifter jag räknat. Den andra var svår, chansade rätt mycket, men hade en liten aning iallafall. Får hoppas hon rättar snällt. Om man klarar duggan får man 1 poäng tillgodo på tentan, som man kan ha typ 35 poäng på. Så 1 poäng känns inte som en jätteförlust om jag nu skulle faila.

Tycker det är kass att lägga en dugga såhär tidigt.. Jag beställde ändå mina böcker första dagen på kursen, och det är skitmånga som inte ens fått sina böcker ännu.. Lätt att plugga då?

 

Mitt matteprojekt är även det färdigt, mer eller mindre och ska lämnas in imorn. Har även seminarie imorn, tills vi ska ha räknat typ 40 uppgifter. Vilket jag redan gjort! Räknade dom redan för typ 4 dagar sen. (Shit, Hillevi är inte ute i sista sekunden med ett skolarbete? Är jag sjuk eller håller helvetet på att frysa till is?!)

 

Att må småkass har sina fördelar. Har märkt att jag mår bättre när jag koncentrerar mig på skolarbetet, vilket är skitbra! Sen har jag tröttnat på alla spel jag har på datorn, vilket är bra ur pluggsynvinkel och indirekt då må-bra-synvinkel för tillfället. Annars hade jag nog prioriterat spel över skolarbete haha. Eller inte prioriterat.. Omedvetet valt!

 

Inspirationen flödar på alla plan. Skriver som en dåre, och gör musik som en dåre, pluggar som en dåre.

Jag känner mig så nöjd med mig själv just nu, eftersom jag ikväll kan festa järnet på kåren med mina jönköpingsvänner UTAN att ha dåligt samvete!

 

Annars då? Jag lever. Mer än så är det väl inte. Tar en dag i sänder, och hoppas på det bästa. Nu ska jag kolla på ett avsnitt av "into the west" och göra köttbullar och makaroner. Som jag förövrigt ätit 3 dagar i rad! Men jag klagar inte.. Haft 0 matlust senaste månaden.. Rasat helt cepe i vikt. (Som om jag inte var tillräckligt smal innan.. allt det här hände) Bra att jag får i mig nåt överhuvudtaget. Ligger nu "stadigt" på 55 kg. Men har bestämt mig för att börja träna nu, så kommer nog gå upp litegrann förhoppningsvis :) Och ja, jag är nöjd med min kropp, men jag vet rent erfarenhetsmässigt att jag mår mycket bättre psykiskt om jag tränar! (och fysiskt med såklart)

 

I helgen är det sommarphest som gäller i Ronneby. Då jävlar ska det spelas volleyboll och drickas pina colada i 1 meter snö! Kommer bli epic. Snart är det hjärtslaget med, och avtackningsfest för sexkronor :) Mycket  på G, men det är så det ska vara! Ah well.. Köttbullar var det! Laters.

Jag kommer nog aldrig att förstå mig på människor..

Iallafall inte endel av dem.

I ärlighetens namn - troligtvis aldrig de flesta.

Inte ens mig själv kan jag förstå. Varför kan jag inte bara ge upp..?

 

"Ibland är styrka inte att hålla sig fastklamrad vid något så länge man kan, ibland är styrka att släppa taget."

Jag vägrar tro på det!

Bara för att jag släpper taget på vagnen som kanske för tillfället släpar fram mig på marken, betyder det inte att jag inte fortfarande har samma mål som förut? Mitt hjärta kommer fortfarande slå för det som betyder något, oavsett om jag krampaktigt försöker hålla mig kvar eller inte! Det kanske inte kommer att göra lika ont längre om jag släpper, men mitt mål kommer jag aldrig nå.. Min slutdestination kommer jag aldrig se.. Mina förhoppningar och önskningar grusas, och det enda som är kvar är ärr från en väldigt skakig resa. Ärr - helt i onödan.

Den dagen då jag slutar hoppas och slutar att försöka.. Den dagen kommer jag inte att kalla mig själv stark.

Det är dagen då jag slutar jaga efter det mitt hjärta och min själ skriker efter.

Det är dagen då jag förlorar.

Det är dagen då jag förråder mig själv.

Och om man inte är ärlig mot sig själv, då fylls man av ett svart hål som tillslut är så stort att det slukar hela din själ.. Men det vet du redan.

Känns som om hela mitt hjärta och min själ redan är fyllt med sår - det finns inte plats för mer smärta. Du kan inte göra det värre nu. Du kan inte förstöra något ännu mer, som redan är förstört.

Det enda du kan göra, är att reparera det.

Än är det inte försent.. Jag klarar mer än du tror.

Det är lustigt hur livet aldrig blir som man tänker sig.. Hur man aldrig gör vad man säger att man ska göra, hur man aldrig känner så man egentligen vill känna.

 

Ta kvällen som exempel; skulle sitta hemma och dega framför datorn. Istället hamnade jag hemma hos John och kollade på 2 filmer. Efter det skulle jag hem, men inte heller där blev det som planerat, för då ringde Molina och jag hamnade på PM istället. Sen när jag väl kom hem och egentligen var aptrött och skulle sova - nej, då sätter jag på en film istället. När filmen var slut tänkte jag att NU ska jag sova, men inte det heller.. För nu sitter jag här och babblar strunt som vanligt. Och nu menar jag inte att kvällen blev dålig på nåt sätt, snarare tvärtom! Vill bara just exemplifiera hur jag menar att ingenting någonsin blir som man tänkt sig - på gott och ont såklart.

 

Poängen är att det knappast spelar någon roll vad vi sätter upp för mål i våra liv, eller tänker för oss själva hur och när och var alla olika stadier i våra liv ska uppnås. Inte fan hade jag planerat att plugga tills jag är 30 iallafall. När jag är 28, skulle jag ha hus och barn och hela kitet. Fuck that, det kommer liksom inte hända.. Inte för att jag bryr mig om det nu - vill ännu en gång bara klargöra hur det aldrig blir som man en gång faktiskt tänkt sig. Det är bara komiskt, eftersom jag verkligen trodde att det skulle vara så när jag var typ 17. Det var så jävla lång tid tills 28, och nu är det bara 3 år kvar. Wtf liksom?

 

Spelar ingen roll vad vi tror oss veta om en dag som är.. Låt oss säga t.ex. 125 dagar bort. För det kommer till 99,9%s chans inte bli det vi tror. Inte det vi hoppas på. Inte det vi planerat. Inte ens det som verkar mest sannolikt nu för tillfället kommer hända. Det kommer garanterat vara något helt annat. Så varför bry sig? Livet mindfuckar oss alla genom att få oss att tro att vi har något att säga till om, medan vi inte har ett SKIT att säga. Det spelar ingen roll vad man tänker eller gör, för det dyker alltid upp omständigheter emellan som fuckar upp allt.

 

Ett jobb skulle t.ex. bara kunna dyka upp (osannolikt jag vet, men ändå) och kännas perfekt för en, men tro fan att omständigheterna då gör att man inte kan ta jobbet?

Eller anta att man helt plötsligt får för sig att testa nåt nytt. Ett nytt intresse, en ny sport eller whatever. Tro fan att du ramlar och bryter benet då?

Eller om du kanske träffar THE ONE, tro fan att det finns omständigheter som gör att man inte kan vara med personen då?

 

Så har det iallafall alltid hittils varit i mitt liv känns det som. Inte alltid, men oftast. You get what I mean? Vafan ska jag låtsas bry mig om livet när livet självt verkar ha bundit fast mig i ena foten i ett snöre, med andra änden i en dragkrok på en buss som kör 340 km/h? (Har bussar dragkrokar?)

Jag ska fan behandla livet som det behandlar mig! Respektlöst, hårt och som om det vore meningslöst. Sen ska jag bara supa skallen av mig, sparka livet i pungen och sen när jag ligger där på min dödsbädd p.g.a. dålig lever när jag är 30, då vet jag fan att jag haft roligt under tiden iallafall, och då ska jag skratta döden i ansiktet med glädje! (30 är "kanske" en överdrift, men ni hänger med på kontentan här hoppas jag)

 

Man har fan inget att säga till om när det kommer till livet, så jag ska hålla käften. Jag ska inte tänka på framtiden, för det är ju det lättaste valet att göra? Och SJÄVKLART är väl alltid det lättaste valet det rätta, eller? (Ironi, för er som inte förstod det) Jag ska bara leva nu, och skita i vad som händer nu eller om ett halvår eller fan vet när. Sen får livet playa mig bäst fan det vill, det skiter jag i. Jag vet iallafall att om något är meningen att vara, så kommer det bli så också, förr eller senare. Sen att spekulera i när, hur, var är fullständigt meningslöst. Som sagt, ska hålla truten, livet gör vafan det vill med en. Men jag antar att det är det som är "charmen" med livet.

 

Och nu kommer jag säkert få massa skit liknande "blabla, klart man ska bry sig om livet, man har alltid ett val". Klart fan man har ett val! Är ingen pessimist här inte! (hehe) Jag har gjort mina val hittils, och tänker fortsätta med det. Det är just vägen fram till nästa val som man inte har nån kontroll över.

 

Fan vilket argt och innerligt bittert inlägg detta blev. Var kolugn när jag började skriva.. Men det var skönt att få denhär skiten ur sig, nu mår jag bättre. Skyller mina aggressioner på att facebook har cepat sönder hela dagen. (sämsta ursäkten)

Den som räknar alla svordomar och kommenterar detta inlägget får en kaka! Sen tycker jag att ni ska beundra min nya fina header här på bloggen! Den är Epic, och jag slet jävulen för att få den bra.

 

Säger som en vis man en gång sa:

It is possible to commit no errors and still lose. That is not a weakness. That is life.

Peace out.

Vill kommentera mitt föregående inlägg.

Var full och lite emo. (Ja, varför kan ni ju läsa själva)

Vill bara klargöra att jag har så jävla mycket goda vänner här i Karlskrona (med omnejd) som jag VET alltid kommer ställa upp för mig. Jag känner mig inte ensam, och om jag gör det vid något tillfälle tänker jag alltid på er <3 Alla aspar, sexkronor, ROSTare och alla andra jag lärt känna under min studenttid här. Det har verkligen varit den bästa tiden i mitt liv.

Tack <3 :)

 

Pratade med NW idag med på kåren med, fyfan va du är bra och fyfan va vi bara ska äga alla våra problem! Vi ska ha så jävla skoj! :))

 

Har förövrigt fått bästa komplimangen i mitt liv ikväll av 3 små nollor.. Det värmer som fan!! :) Eller well.. näst bästa får det blir, men ändå! Inte illa pinkat av små nollor ;)

 

Nästa aspmöte blir det SOLO!!!!!!!! Godnatt :)

 

It always protects, always trusts, always hopes, always perseveres.

Love never fails.

 

Det är verkligen såhär det är. Trots att jag är stark motståndare till den mesta religion, så är de flesta religioners tankar goda i teorin. Synd att de inte fungerar i praktiken.

Texten är tagen från Korintierbrevet i Bibeln. (Ja, jag har läst den, tro det eller ej. Anledningen till det är att jag anser att man inte ska uttala sig om saker man egentligen inte har en aning om.)

 

Jag vet inte. Jag är är så ensam här.. Och allt är jävla upp och ner, på alla jävla plan. Jag saknar Hampus.. Min bästa vän någonsin. Varför skulle du flytta till Lund? Jag känner mig som en sån jävla svikare som inte kom in där. Jag lämnade dig där när du mådde som sämst.. Jag är sämst. Jag skulle verkligen behöva prata med dig nu..  Och  du är där, och jag är här. Alla bara lämnar mig.. Jag skulle behöva lite Will Ferrell-filmer och pizza pazza just nu. Och dig :(

 

Allt är bara upp och nervänt. Jag vet varken in eller ut.. Allt är bara.. Blä.

 

 

"It is not easily angered, it keeps no record of wrongs.
Love does not delight in evil, but rejoices with the truth."

Sanning. DET är kärlek. It keeps no record of wrongs..

Då var man hemma från kåren då. Klockan är halv 5. Var ansvarig ikväll för nolleaktiviteterna så har varit nykter, men måste säga att jag "ändå" haft väldigt skojigt.  Kände mig rätt pepp på det mesta så stannade kvar och hjälpte till och städa efter med, vilket också var trevligt. Det är intressant hur bra folk kan göra så tråkiga saker så mycket roligare :)

 

Själva nollningen tycker jag att vi lyckats bra med hittils. Visst, vissa småfel här och där men det hade ju varit konstigt annars. Lite brist i kommunikation o.s.v. men det är ju bra att vi lär oss nu, så de som sedan blir sexmästerister vet vad man ska tänka på och så. Sen känner jag med att den "värsta" dagen är över. Denna dagen är den då mest har kunnat gå åt helvete. Så mycket ska ha klaffat o.s.v.. Och ändå har vi fixat det förhållandevis bra! Imorn och övermorn kommer bli lättare har jag en känsla av.

 

Fick förövrigt lite fyllesamtal från Zahz ikväll vilket var trevligt! Nästnästa torsdag då jävlar smäller det. Antingen här eller i Jönköping. Mission APNITAD kommer genomföras. Undrar hur Jönköping hade känts nu. Asmånga människor, men troligtvis sjukt tomt. Får fylla hålet med sprit, det blir nog bra! :) -_- Blä.

 

 

Dagens filosofiska del: (om nu någon skulle vara intresserad av det)

 

Stod och funderade på en grej när jag var på kåren. Det är så intressant att se hur folk agerar gentemot varandra när de är fulla i jämförelse när de inte är det. varför är det så mycket lättare att visa någon uppskattning genom en kram eller ett "Du är så bra" när man är full? Är inte det ganska deprimerande egentligen..

 

Vi människor är så bra på att bygga upp skal och fasader. Mest för att skydda oss själva från att bli sårade - vilket jag kan förstå. Men med dessa fasader och skyddsbarriärer låser inte bara ute "inkräktare", utan vi låser även in oss själva lite grann på samma gång. När man sedan blir full och murarna försvinner så blir du inte bara mer sårbar, du blir också mer kärleksfull gentemot andra.

 

Beror det på att man är rädd för hur andra ska reagera när man säger nåt bra eller ger en komplimang? Är man rädd att något ska misstolkas? Vi borde inte vara så rädda för att tycka om varandra. Hur kan ett snällt ord misstolkas egentligen? Jag kan förstå hur något halvtaskigt kan misstolkas, men något fint och snällt? Nej. Personligen är det något jag kännt senaste tiden, hur viktigt det är för min egen skull att berömma andra när de gör något bra. Självklart gör jag det ju för att de ska bli glada och peppade också. Men det är verkligen så - att så man behandlar andra blir man behandlad själv. Det studsar liksom tillbaks. Och jag känner också att det är lättare att ge någon beröm som man själv "brukar" få beröm av.

 

Någon måste ju börja.. Jag vet själv hur sjukt glad jag kan bli av bara minsta lilla "Du gjorde dittan bra" eller "fyfan va bra du var där" blabla. Ja, ni fattar. Och så måste ju alla känna. Därför försöker säger jag alltid till en person när de gjort något bra, även om det bara var nåt litet. Så lite kan göra sjukt mycket. Jag har fått endel komplimanger angående vad jag gjort idag, som jag själv vet att jag lätt kan leva på resten av veckan iallafall :)

 

Vi borde sluta vara så rädda alltid. För att bli dissade, misstolkade, vad vet jag? Att "erkänna" att någon annan är bra är något vi borde göra dagligen. Bara för att någon annan är bra betyder inte det att du själv är sämre. Ett snällt ord kan göra någons dag. Iallafall är det så för mig.

 

Vi borde bara riva iallafall en liten, liten del av våra skyddsmurar. Säger inte att vi ska riva ner hela skiten. Men som jag sa - att samtidigt som man skyddar sig själv där inne, stänger man samtidigt in sig själv. Skyddsbunkern blir fängelset. Och så ska det ju inte vara.

 

Ja, ifall nu någon orkade läsa ända hit. Och ja, sånt här kan jag stå och fundera över på en helt vanlig kårkväll. (Ja, jag vet att jag är sjuk i huvudet. Konstaterat sen länge.)

 

Nu är klockan 5.. Kanske dags att försöka sova. Ska trots allt vara på G igen om 12 timmar. Godnatt.

Alkoholens avtagande lyckorus flödar ännu genom mina blodkärl

Hur vacker en morgondag än må vara,

spelar det ingen roll, sålänge du inte vågar öppna ögonen

När allt är borta, blir jag ensam igen

Och rädslan och längtan letar sig sakta tillbaks

Mitt hjärta fylls åter igen av det blod som tvingar mitt hjärta att slå

I mina ådror rinner bara minnen kvar

Och jag önskar mitt älskade, bedövande rus tillbaks

Emot min vilja pumpar det genom mitt hjärta

Karmosinfärgat blod

Otroligt smärtsamt

Men befriande underbart

Det behövs en drastisk förändring, jag känner det. Detta funkar inte.

 

I torsdags skrev jag tenta i maskinteknisk introduktionskurs som jag fick 5:a på. Grattis till mig.

I torsdags var det också en trevlig fest.. De 10 minuterna jag kommer ihåg var trevliga iallafall.

I fredags var det mer trevligt. Då pratade jag med trevliga människor. Blev lite mycket på slutet dock.

Igår var mest trevligt faktiskt. Sjukt otippat, men jag antar att godis och film och bra prat alltid går hem. Haha, medicinboll.

Idag ska jag spela gitarr (otippat) och gå på ett möte.

Det var min vecka det. Låter dagarna passera och försöker att inte känna något.

 

Imorn börjar skolan. Ska läsa mekanik, och jag tror faktiskt det kommer bli roligt. Och på fredag börjar matten igen.

Emellan det blir det mininollning, så kommer garanterat ha att göra saker. Det är bra.

 

Ett sprucket jävla hallelujah

Faller.

 

Ner i hålet, vars botten som jag till en början trodde hade nåt mjukt och skönt att landa på. Men life strikes again. Som jag sa; Man tror man är i botten, men det kan alltid bli värre.

 

Snart får du iallafall höra mig sjunga, och alla sånger handlar om dig.

 

Jag gav dig mitt allt.

Ett svart hål.

 

Jag faller. Det är ett djupt jävla hål. Och inte alls som i Alice i underlandet. Detta hål har inga klockor och flytande möbler. Bara svarta väggar. Det är så svart att jag egentligen inte kan urskilja dem. Det kanske bara är ett tomrum jag faller i. Ibland går det långsamt och ibland, ytterst sällan svävar jag till och med lite uppåt.

 

Jag sitter på en pall i köket och skakar och försöker fokusera på en liten plastbit som fastnat på ett handtag. Jag lyckas lura mitt huvud att tänka på det ett tag. Sen kommer det tillbaka, och jag faller på nytt neråt. Vad finns på botten? Så många gånger jag trott att bottnen varit nådd, men tydligen inte. Det bara fortsätter och fortsätter. Men man har ju bara sina egna erfarenheter och känslor att jämföra med, så kanske inte så konstigt att man tror det varje gång man mår dåligt.

 

Jag är tom på känslor, samtidigt som jag nästan spricker med dem. Jag vet inte vad jag ska göra med dom. Jag har inget medie att leva ut dem på. Det är så smärtsamt att längta. Det är lika smärtsamt att glömma. Men den största tortyren av dem alla är att inte veta vilket av dem man ska göra.

 

Men jag vägrar att glömma. Mitt huvud tillåter mig inte att glömma. Varken min kropp eller själ VILL glömma. Jag lever hellre med smärtan. Det kommer bli bra snart. Ju närmre botten jag kommer, ju jobbigare kommer det att bli. Men jag vet att när jag landat igen kommer det kännas bra. Jag ska kämpa! Jag ska aldrig ge upp. Det betyder för mycket för mig. Du betyder för mycket för mig.

Du ser på mig. Jag försöker lista ut vad du tänker på. Ditt ansikte är lika uttryckslöst som en kall bergvägg. Men under den frusna ytan vet jag att det bubblar och virvlar omkring. Du har lika många tankar i huvudet som en virvlande älv. Lika många tankar som det finns stjärnor på stjärnhimlen. Dina lugna ögon är helt stilla, fästa på mitt ansikte. Dina läppar helt uttryckslösa, dina andetag är långsamma och trygga. Jag kan känna hur din varma andedräkt slår mot mitt ansikte, liksom vågor som slår mot en strand. Jag andas in och blundar. Jag rör dina läppar med mina fingrar och jag känner hur dina andetag blir djupare. För en sekund ville jag blunda och koncentrera mig för att få tiden att stanna - bara några få sekunder. Men lika snabbt som jag stängt dem öppnar jag dem på nytt. 

Din kind är varm och len mot min handflata. Mina fingertoppar rör sig över din panna, ner över dina ögonbryn och slutligen ner mot dina läppar igen. Ritar kartor. Jag kan inte få nog av ditt ansikte. Så hårt och hemligt, men ändå så betryggande och välkomnande. Att blinka är slöseri med tid, att blunda vore en synd. Jag är så trött, men din blick har en underlig kraft som gör mina ögon klarvakna. Eller så är jag bara nyfiken. Vad tänker du på när du ser mig?

Du är så lugn att jag nästan blir stressad. Tanken slår mig att du kanske funderar på samma sak som jag. Eller så är det bara virvlar där inne, ett oändligt hav av slumpmässiga tankar. Och jag råkar bara vara en tjej som ligger i ditt blickfång för tillfället. Det pågår ett inre krig i mitt huvud, jag vill veta vad du tänker. Tankarna rusar i mitt huvud och jag tappar fullständigt greppet. Men just då, när jag är som mest förvirrad - ler du åt mig. Bara så lite så att man knappt märker. Så lite, att bara jag skulle kunna se. Du ler med ögonen, och jag vet att du tänker på mig. Din hand runt min midja trycker mig närmre dig och jag känner hur varm din kropp är. Jag ryser till av välbehag och ler mot dig. Våra ben snirklar ihop oss så att vi aldrig lossnar igen. Din hand fumlar runt med mitt hår och dina andetag känns ännu tyngre än förut. Det enda jag vill är att vara så nära dig som möjligt och jag andas in dina andetag. Du luktar underbart, du luktar du. Jag vet att du kommer kyssa mig, jag vet hur din för tillfället hårtrasslande hand kommer föra mitt huvud närmre ditt så våra nästippar rör varandra, och tillslut våra läppar. Åh, de läpparna. De ögonen. Någon lade ner lite extra tid när de gjorde dig, det är jag säker på. Du är så vacker när du ligger där bredvid mig.

Du har några hårslingor som hänger ner över din ena kind. Det är lockande att ta bort dem, men jag är rädd att jag ska förstöra något. Varför ska jag ändra på något som redan är perfekt? Jag lovar mig själv att jag aldrig ska glömma bilden av dig i detta ögonblicket. Jag försöker med mina fingrar memorera varenda drag i ditt ansikte, varenda linje och alla dalar. Etsa in det i mitt minne förevigt. Du ser på mig med den där luriga blicken som du vet att jag är så nyfiken på och tusen tankar flyger genom mitt huvud.

Sen kysser du mig. Alla tankar försvinner ur mitt huvud och ersätts med rusande blod. För ett försvinnande kort ögonblick ser jag himlen, haven, bergen - allt på en gång. Jag ser mig själv, och jag ser dig. Du får mig. Allt är så enkelt, jag lovar. Du får mig. Det enda som spelar någon roll just nu, är du. Våra tungor leker med varandra och våra händer trevar hastigt efter bar hud. Jag får plötsligt en brinnande känsla i bröstet. En oförklarlig, djupt molande, bultande känsla. Det känns helt underbart och jag kysser dig ännu intensivare, för jag vill aldrig att den känslan ska försvinna. Var jag än är, så är jag inte kvar på jorden. Stanna tiden, snälla. Jag är hopplöst oåterkallerligt förälskad i dig.

 

Det är lustigt hur man kan greppa efter ögonblick.. Försöka suga sig fast vid dem för att få ur det mesta av dem.. Men hur mycket man än försöker så försvinner de lika fort som de kom, och ett nytt ögonblick infinner sig. De bara försvinner, liksom sand som rinner ur ens händer. Det är alltid de bästa ögonbliken som försvinner snabbast, även om man gör sitt yttersta för att stanna i dem bara liiite till. Nu sitter jag här, och allt är över.. Som vanligt. Tomheten infinner sig. Känslan av att allt var över på en sekund ligger som en tjock dimma i mitt huvud. Det spelar ingen roll vad vi gör, tiden kan vi inte lura.

 

Jag får hoppas den tråkiga tiden går lika fort.. Tid där man mår dåligt, där man är stressad.. Tid då man egentligen vill vara någon helt annanstans och göra nåt helt annat. Dock säger min erfarenhet att sådana ögonblick går väldigt långtsamt, tyvärr..

 

Jag hoppas att när allt är över - att jag sitter och känner som jag gör nu; Att allt kändes som om det var över på en sekund. Tiden går fort, iallafall i efterhand..

 

Fooled by time.

Fyfan va dassigt jag mår :(
Vaknade för en timme sen eftersom jag av väldigt outgrundliga anledningar var vaken till kl.6. Gick och lade mig vid 12, men vaknade lika fort som jag somnat kändes det som. Sen var det kört.
Kände redan igår att jag hade ont i halsen. Eller inte ont direkt, men jag kände liksom av den. Att nåt var på G. Nu har jag cpont i sen samt världens cpförkylning! :(
Lyssnar på the haunted och städar lite så jag inte tänker så mycket på halsontet. Sen ska jag göra färdigt matteprojektet så jag kan lämna det bakom mig iallafall.
Blääääärk.

Hemma efter en lättare promenad på 22km. Stan-Hem. Fint.

Har ikväll kommit fram till bl.a. följande saker:
Jag HATAR fulla människor. Visste det redan sen innan men fyfan va odrägliga vi blir när vi är fulla. (observera att jag säger vi, försöker inte sätta mig själv i en vacker dager här inte) Lagom fulla och medvetna folk är ju självklart roliga. Men nu menar jag när folk blir så fulla att de ej kan hantera det. Människor man tror är ens vänner gör saker de inte borde, förtroenden krossas, bakterier sprids. Folk snackar skit om andra när de står en meter vid sidan om. Äckligt. Man behöver ju inte bli redlös för att ha roligt. Eller?
Hatar att det är nån sorts jävla tävling om vem som kan dricka mest, vem som är fullast och så vidare. Man dricker väl för att ha roligt, och alla har olika förutsättningar när det gäller alkohol. Tycker det är fel när endel använder alkoholen som nån jävla "penis-mätar-tävling". "Höhö, jag kan dricka så jävla mycket alltså är jag bäst". Fan heller att jag någonsin kommer att prioritera att kunna dricka mest framför andra saker. Eller att jag kommer intressera mig mer för någon bara för att personen kan dricka mer. Patetiskt.

Saker som kan suga min röv nu:
Folk som låser sina cyklar när jag behöver ha en
Dräggfulla människor
Backstabbing biatches
Analysen som börjar om 3 timmar
Mitt halsont som imorn säkerligen kommer att ha utvecklats till cpförkylning of d00m.

Saker som är värda en kram:
Min ovve
Mitt varma underställ som jag fått av mamma
Mamma (för att hon hämtade mig så jag slapp gå de sista 4 kilometrarna)
B (för att B faktiskt var den enda som jag umgåtts med under kvällen som ringde och oroade sig <3)
E (för all uppmuntring <3)

I need a vacation. Behöver komma bort. Bryr mig inte om vart, förslag?
Nu ska jag sova. Godnatt.

Tiden går så fort.. Vart tar den vägen? Varför strävar man efter att fylla sin tid med så mycket nyttiga saker som möjligt om den bara försvinner? Det som finns kvar i våra huvuden är bara en otydlig skugga av det förflutna.. Och det förflutna kommer aldrig igen, så varför försöker man göra det bästa av nuet. När ändå nuet om ett ögonblick kommer vara det förflutna.
Så många av oss som kommer dö och aldrig bli ihågkomna. Spelar det ingen roll vad dessa människor gjort i sitt liv? Försvinner det bara.. Alla ord de sagt, alla känslor de känt. Kommer dehär orden någonsin betyda något för någon mer än mig själv? Kommer någon läsa detta i framtiden och förstå vad jag kände..
Bara genom att finnas till så är man automatiskt en del av det förlutna. Nuet är så fruktansvärt kort att det knappt räknas. Det är så kort att man aldrig hinna tänka på att man faktiskt är där. Varje sekund. Och att varje sekund som försvinner har varit en del av det lilla liv som man har. Att de små ögonblicken man har kvar blir mindre och mindre..
Varför är det så viktigt att fylla dessa ögonblick med relevanta ting? Tiden går, och den tar ingen hänsyn till vad den slukar. Tiden tar ingen hänsyn till vad du gör, vad du säger eller vad du känner. Tiden är hänsynslös och bryr sig inte om ifall du vill att ett ögonblick ska vara lite längre.
Hur många ögonblick av alla mina miljontals som jag själv upplevt är verkligen sådana som jag kommer ihåg? Kommer ihåg lika skarpt som när de var helt nya? Inga.. Allt är bara en dimma, och jag känner att saker jag skulle vilja komma ihåg börjar försvinna. Hur god min frukost alltid var när jag gick på dagis, hur det kändes första gången jag var kär. Lukten av min lillasysters välling på morgonen. Det kanske låter som oviktiga saker för vissa.. Men det är mitt liv.
Allt jag gör, lägger sig på hög i mitt huvud. Allt jag gör, betyder ingenting. För allt jag tänker, allt jag gör och allt jag känner försvinner i samma ögonblick som jag slutar gå på jordens yta.
Jag är inte ledsen. Jag bara känner såhär. Tiden tar ingen hänsyn till mig, så varför ska jag ta hänsyn till den? Tid är ett så överreklamerat begrepp att människor glömmer att bara finnas. När jag dör vill jag känna att jag funnits, inte att jag stressat omkring för att fylla mitt liv med meningslösa saker som ändå inte betyder något när jag är borta. Tiden tar mycket ifrån oss, och det finns aldrig tillräckligt mycket tid. Den går för snabbt.
Livet är rätt överskattat och meningslöst.. Vad är det vi kämpar för egentligen? Jag vet inte.. Just nu tycker jag dessutom att tiden går alldeles för långsamt även om jag vet att den rusar iväg.. Sjukt är vad det är. Nonchalant. Livet försvinner i ett nafs och jag tycker det går långsamt ?
Man ska nog inte se på dethär med livet så himla seriöst tror jag. Det är vad det är. Tiden är vad det är.. Det enda man kan göra är att leva.. Och uppfinna en tidsmaskin om man har någon tid över efter det :)

flum.