28/3-13
Hör hur rymden kallar,
stjärnorna viskar "kom"
Det är få som kan konsten
att lyssna till tystnad,
och förstå dess språk
Jag blundar och andas in natten
Då hör jag rymdens sorl,
på ett språk jag inte kan tala
Men som jag ändå kan förstå
25/3-13
Where I belong I do not know
It's in a place that will not show
In someones arms where I can weep
Next to a warm body I should sleep
But in those arms I cannot rest
'cause there's no place my love can nest
Where I belong I do not know
To that place I cannot go
28/1-13
Även om du slutar se på mig
Ska jag komma ihåg
Dina läppar när dom kom till mig
Ska jag komma ihåg
Hur du landa och blev kvar i mig
Ska jag komma ihåg
Första gången som du tog på mig
Ska jag komma ihåg
Du gör mig rädd
Allt kan gå fel
Du gör mig varm
Får mig att tro igen, tro på att va hel
Du gör mig rädd
För höjd och fart
Allting vackert här som jag vill ha kvar
Du gör mig rädd
17/8-12
So quiet, so still
No breath on her skin
So lonesome, so cold
No warmth left within
So fragile, so helpless
No words could mend
So lost, so forgotten
No one to defend
It's strange how someone can break your heart in a million pieces, yet still you love them with every single broken piece of it.. :/
15/8-12
12/8-12
Ibland när man ser tillbaks på saker och ting och vilka konsekvenser (bra och dåliga) som följde av de val man gjorde så är det lätt att fundera på hur det skulle se ut om man gjort annorlunda. Det är såklart omöjligt att ändra det förflutna och man blir troligen en "gnutta" galen om man tänker för mycket på det.. Så jag försöker att inte göra det, även om det är lätt att tankarna flyger iväg till andra versioner av ens liv där allt är bra och man mår bättre och har allt det där man vill ha.
Även om jag är en realist så tror jag ändå innerst inne (eller kanske vill tro?) att allt händer av en mening.. Vi mår dåligt och blir sårade av oss själva eller andra enbart för att det är det enda sättet att få oss att inse vilka saker det är i livet som verkligen betyder något. Vad som är värt att kämpa för och vad som inte är det.. Utan att förlora något, kan man inte vinna. Varje fel vi gör, och varje tår som faller från våra kinder för oss närmre till den dagen där det faktiskt blir rätt och där tårarna inte längre existerar.
Sen finns det också de saker som man inte alls förstår och där ovanstående teori inte alls verkar stämma överrens med verkligheten. Saker som gör för ont för att man aldrig någonsin kan se hur det kan komma något gott ur det.. Till exempel ett brustet hjärta, eller en sviken själ.. Eller bara känslan av att så djupt älska någon att man inte kan se ett slut på det, även om man kanske skulle vilja.. Samtidigt som man vill ha det kvar. Men det är nog inte meningen att vi ska förstå allt heller - jag tror inte att man hade blivit lyckligare då. Endel känslor ska helt enkelt bara finnas där, utan att vi ska ifrågasätta dem. Om det är menat att de ska försvinna så gör de det när tiden är rätt.. Om inte så finns de kvar i dig. Och då finns det en mening med dem.. Det måste det göra.
Jag tror att känslor finns för att vägleda en till det som gör en lycklig.. Även om de kanske inte verkar ta dig i rätt riktning för tillfället så tror jag ändå man ska låta känslorna flyga fritt åt vilket håll de än vill. Att gömma och försöka förtränga en känsla är nog väldigt dumt tror jag.. Känslor lever sitt eget liv och därför är det ingen mening att försöka tämja dem. En känsla i bur i ditt hjärta kommer alltid förr eller senare att kämpa sig fri från alla galler och murar du byggt upp.. Och när det händer - när du inte orkar kämpa emot mer - då kommer du tvingas att acceptera de saker du gömt undan och se dem i vitögat och hantera dem.. oavsett om du är redo för det eller inte.
Känslor lever och dör i sin egen takt utan att vi kan göra något åt det.. Så vad du än gör, förträng aldrig.. Förneka aldrig för dig själv vad som finns inom dig.
10/8-12
1/8-2012
Ingen förstår hur svårt allting är.. Jag orkar inte mer. Låt mig bara vara ifred, snälla.. Om ni bryr er så försök få mig på andra tankar istället för att leda in mig på spår som leder rakt ner i ett svart hål..
Ingenting betyder någonting längre.. Förutom en sak.. Och det kan jag inte göra någonting åt.. :( Jag orkar inte.. Kan inte någon bara radera mig.. Eller spola tillbaks/fram tiden till något tillfälle där jag är lycklig och mår bra..
Jag kommer inte klara det den här gången.. Jag är rädd.. Jag tynar bort. Allt som var mig försvann när du gick.. :'(
20/7-12
19/7-12
Loved you once, love you still
Always have, always will
Jag saknar dig så mycket.. :/ Vet inte ens vad jag ska skriva.. Tycker orden ovan beskriver allt så bra.. För det är precis så det är :'( Vill bara hålla om dig.. och bli omhållen :/
18/7-12
Ska lägga mig strax. Suttit och spelat hela kvällen/natten.. Det hjälper att få tankarna på annat i viss mån.
Idag har jag gjort något jag funderat på länge och som nog var behövligt. Det kändes bra iallafall. Tack till min vän som följde med som stöd och sällskap <3
Imorn är jag ledig, men då måste jag ut till MAXI och hämta min plånbok som jag var duktig att glömma där i söndags.. (vet inte vad som hänt med mitt minne, men senaste tiden har jag blivit sjukt glömsk och tankspridd - mer än normalt. Men det är väl för att man är nån helt annanstans inne i huvudet kanske.. Eller så är det kanske näringsbrist, vad vet jag)
Nu ska jag väl försöka sova.. Ska läsa lite först dock - har lånat lite böcker av en kompis som jag håller på att läsa igenom :) Det är en rätt bra sysselsättning har jag märkt när hjärnan är mongoloid och går apeshit.. Svårt att koncentrera sig är det däremot, men om jag verkligen anstränger mig så blir det lättare och lättare ju mer jag läser.
Annars måste jag väl säga att jag mått relativt bra idag (vilket jag faktiskt är nöjd med) om man bortser från några "dips". Men troligtvis beror det väl på att jag fått lite jobbiga saker gjorda som känts sköna att få överstökade + att jag haft bra sällskap hela för/eftermiddagen som jag kunnat prata med. Det hjälper att prata och ha sällskap - att prata om andra saker och inte bara jobbigheter. Men sen vill jag inte ha vilket sällskap som helst. Jag är rätt kräsen när jag är som jag är nu känner jag.. Vet inte om det är bra eller dåligt.. Men jag tror det beror på att jag inte orkar "spela" någon jag inte är.. Därför jag bara vill prata/vara med människor som accepterar mig för den jag är just nu. Vet att jag är lite dryg ibland och så.. Men jag hoppas att de förstår att jag inte är riktigt mig själv just nu. Och jag hoppas de står ut med mig.. :/
Men jag ska inte ljuga heller. När jag nu sitter här - ensam i tystnaden och utan någon att prata med för alla har gått och lagt sig.. Så kommer alla tankar och all ångest smygande igen.. Allt saknande, längtande och tänkande.. Och allt går sakta men säkert tillbaks till det "normala" (det som nu blivit det normala för mig de senaste månaderna :/). Men jag ska ändå försöka vara nöjd, för idag var bättre än igår - det är alltid något. Men visst, man kan inte ha dagar som denna då man är upptagen nästan hela dagen, varje dag.. Imorn har jag ingenting planerat mer än MAXI-resan.. Så ska nog inte hoppas på att jag får 2 "bra" dagar på raken. Men det märker jag imorgon. En dag i taget..
15/7-12
Varit lite ledig sen i fredagsmorse.. Inte gjort så värst mycket. I fredags hände en väldigt, väldigt jobbig sak dock som jag inte ens vill skriva några detaljer om här.. :/ Det finns så mycket elaka och sjuka människor. Förstår inte hur man kan göra något sådant mot NÅGON.. Som om inte allt är jobbigt nog, så händer något sådant här med.. Men du, din jävel (rent ut sagt) - vem du än är; Stackars dig om jag/den jag berättat för för får reda på vem du är.. Och om du inte ens kan säga och stå för vad du tycker/tänker inför mitt ansikte så är du det mesigaste krypet jag någonsin stött på.
Det värsta är att jag känner att jag numera inte kan lita på alls många i min bekantskapskrets :/ Det är bara ett par få jag verkligen litar på.. VÄLDIGT få.. Har också tänkt igenom en hel del på vilka som är mina riktiga vänner senaste tiden.. Det är verkligen inte dom man tror.. Den senaste tiden har jag kommit nära ett par människor som jag verkligen tycker om och som jag verkligen vill fortsätta vara vän med. Speciellt en person som alltid ställt upp och pratat med mig när jag varit ledsen och alltid haft sådan himla förståelse för allting.. Tack till dig <3 Jag uppskattar det verkligen, troligtvis mer än du inser.
Igår (lördag) var jag en sväng på lite fest, men det var mest jobbigt. Fan va alla skriker och är högljudda när man själv är nykter och de fulla. Många som försökte bjuda mig på dricka men ville inte ha. Saknade det inte ens.. Inte ens lite. (det är nog faktiskt det lättaste sättet att få free drinks - det är att säga att man slutat dricka, för då vill alla bjuda av ngn konstig anledning) Det förvånar mig lite själv att jag inte saknar att festa mer.. Men det är ju så, vissa val är väldigt lätta att göra.
Sen var det lite jobbigt att vara där av en annan anledning med.. Kan inte sluta stirra på honom, han är så otroligt fin och jag saknar honom så mycket :/ Han hälsade inte ens på mig.. Förstår inte hur det ska hjälpa någon/något med nåt :/ Det gör ju bara ont..
Idag har jag varit på IKEA i kalmar med mamma och syster.. Var verkligen inte sugen först, men jag antar att jag ändå måste försöka komma ut och göra lite saker :/ Var helt tyst hela vägen upp, men ångesten släppte lite sen när vi gick i lite affärer så det blev en okej dag ändå och jag åt lite till och med. Jag köpte ett par nya skor och en bikini. (inte på IKEA då :p) Jag är nästan äcklad över hur smal jag blivit.. Jag väger 51kg nu och det är verkligen inte bra.. 15kg minus sen i julas. Och de senaste 12kgna är bara de senaste månaderna :/ Försöker äta och så.. Men så svårt när man inte ens känner att det är nån mening med det. Dricker ordentligt iallafall, så det är väl alltid något. Senaste gången jag vägde såhär lite var för 9 år sen, var i en liknande situation som nu.. Fast då vägde jag redan lite från början.. Så nu är det nog värre skulle jag tro :( Men jaja, jättesynd om mig o.s.v. -_- Nog om det. Får väl skylla mig själv..
Menmen.. På IKEA köpte jag en hylla jag ska ha över min säng hade jag tänkt, så jag kan ha min läslampa där så jag kan läsa lite på kvällarna för att det ska bli lättare att sova.. Köpte en mysig filt med och lite annat småplock.
Nu är jag hemma.. Sitter här och känner mig tom :/ Men en sak som slog mig idag - var på maxi med mamma innan jag kom hem för att handla en förlängningssladd (till läslampan). När jag sitter och väntar på en bänk vid kassorna kommer en pappa med sin lilla flicka (typ 3-4 år).. Hon tittar på mig och ler sedan jättestort.. Jag ler tillbaks för kan inte låta bli att inte göra det och hon går iväg med sin pappa.. men släpper mig inte med blicken och fortsätter bara le tills de gick runt ett hörn och jag inte kunde se dom mer. Ett barns leende kan nog få den mest ledsna människa att känna lite hopp - om bara för några sekunder. Det är något speciellt med deras ögon. De är så oskyldiga och vet inte om alla problem i världen, så deras leenden är verkligen "rena" och innerliga på något mystiskt vis.. Ja, iallafall - var en tanke som slog mig..
12/7-12
Som en båt utan segel på öppet hav
Inget land i sikte, ingen ledande fyr
Men det tyngsta av allt att bära,
är din frånvaro
10/7-12
Jag försöker.. Jag FÖRSÖKER verkligen. Du gör det bara värre när du beter dig som du gör.. Och hur mycket du nu än vill att jag ska hata dig så kommer jag aldrig göra det.
7/7-12
Är det inte meningen att det ska bli bättre? Är det inte meningen att det iallafall ska bli kontrollerbart? Är det inte meningen att man iallafall ska kunna ta på sig en mask när man måste och verka glad? Nu går det bara neråt.. Hela tiden tror jag att det inte blir värre men så blir det det..
Jag är värdelös och tragisk. Värdelös för att jag lyckas stöta bort det enda jag någonsin älskat.. Jag är patetisk och jag hatar mig själv. Och varje morgon är det mig själv jag vaknar med.. Hade varit skönt att vakna någongång som nån annan.. Som mår bra och är nöjd med sig själv och sitt liv :/
Saknar.. :(